Om vampyrer fanns

Kapitel 5

När jag vaknar hör jag avlägsna röster. Det låter som att dem kommer från ett annat rum. Jag slår upp ögonen men kan inte se någonting. Jag försöker röra på mina armar men jag är fastbunden och repen skär in i handlederna. Munnen är övertäckt med silver tejp och jag får anstränga mig för att få in luft genom näsan. Det är väldigt kvavt och luften känns fuktig. Det måste vara en källare eller något. Det enda som jag har nytta av är min superhörsel. Jag hör att rösterna avtar och steg, utanför rummet. En dörr öppnas och stegen hörs tydligare och tydligare. Plötsligt känner jag en hand på huvudet och sekunden efter är ögonbindeln av. Det är mörkt i rummet men jag kan se kvinnan som står framför mig tydligt. Hon har långt blonderat hår och en röd lång kappa. Var har jag sett henne?
"Hej gumman" säger hon och betraktar mig med huvudet på sned. Och så går hon fram och rycker av silvertejpen från min mun. Det svider ordentligt och jag får kväva ett skrik. Hennes klackar slås mot stengolvet när hon går tillbaka där hon stod innan. Så kommer jag ihåg. Det var ju kvinnan som kom springande i förrgår när jag blivit överfallen av Isaiah!
"Vad vill du mig?!" skriker jag och rycker med armarna för att komma loss, resultatet blir ännu mer smärta i handlederna.
"Inget särskilt" säger hon och betraktar sina långa målade naglar. Hon spelar uttråkad. Kanske är hon det på riktigt.
"Varför är jag här då?" frågar jag i hopp om att få ett bättre svar.
"Vi väntar på vår chef" svarar hon lägger sina armar i kors. Det är uppenbart att hon inte kommer svara.
"Måste du stå där och glo då?" Säger jag irriterat.
Hon suckar, vänder på klacken och går ut ur rummet. Hon stänger efter sig. Jag ser mig om i rummet på jakt efter något användbart. Hela rummet består av cement. Grått var man än tittar. Inga fönster heller. Lukten är inte heller något vidare. Mögel måste det vara tänker jag och får syn på gröna fläckar i takets hörn. Men det var mitt minsta problem just nu. Vem är den där chefen? Och, vad kommer han att göra mot mig? Jag får ont i magen av bara tanken på vad som kan hända nu när jag är så svag.

Efter en tid som känts som flera timmar, finns det knappt någon syre kvar i den unkna luften och jag känner mig alldeles svimfärdig där jag sitter i det lilla rummet. Precis när det känns som att jag ska svimma öppnas äntligen dörren igen och vindpusten som uppstår är som en befrielse efter denna plåga. Jag kollar upp och möter en chockad blick av en man med tjockt svart hår och isblå ögon. Isaiah. Han blinkar hårt några gånger som för att se om det här verkligen händer. Jag är minst lika förvånad.
"Alexandria?" Säger han tyst för sig själv. Lika snabbt som han kom in rummet är han ute från det igen. Som tur är låter han dörren stå öppen och jag tar några djupa andetag. Varför är han här? Jag hör Isaiah's grova röst som skriker:
"Vad gör hon här?! Jag bad er om att hitta en vampyr! Inte en varulv! Speciellt inte den jag bor med!!"

Varulv?! Varulv?!! Nej, han kan inte mena mig. Men han sa "den jag bor med".. Jag fattar ingenting. Vad menar han? För det första: Vad menar han med varulv?. För det andra: Vad ska han med en vampyr till? Och för det tredje: Vilka är hans medhjälpare?
Jag hör Isaiah's skällande som börjar igen. Det enda jag hör är
"Ni måste" och "tillbaka" och "söv". Det sista ordet får mig att rysa. Men så plötsligt känner jag en stickande doft i näsan. Det börjar svida extremt mycket över hela kroppen och ett gällt skrik kommer från min strupe när gasen täcker hela mig och får mig att svimma av smärtan.

___________________________

Hoppas ni gillade detta kapitlet, jag är själv väldigt nöjd, hehe. Tack så extremt mycket för 98 läsare!! Tack även ni som skriver så fina kommentarer!! ;)