Lycklig, kär och förkrossad

Kapitel 7

Att vara insnurrad i Sebastians famn var ingen höjdare. Hans andedräkt osade öl och man såg hur hans blick var okoncentrerat. ''Sebastian...släpp mig.'' mumlar jag samtidigt jag försökte trycka iväg hans kropp som var fastlimmad mot min.

Sebastian gav mig inget svar utan bara stirrade tomt ut i luften. ''Sebastian?'' Han tog ett hårdare tag om min höft vilket fick mig att ge iväg ett skrik.

Jag tittade upp på 'roboten' Sebastian och rynkade på pannan. ''Har du druckit?'' utbrast jag och slog honom lätt på bröstkorgen.

Det fick honom att sänka blicken och möta mina ögon. ''mhm...'' Hans mörka blick var obehagligt läskig vilket fick mig att rysa. ''Äckel!'' viskade jag tyst för mig själv.

Det skulle jag inte sagt. Sebastian trycker upp mig mot en lyktstolpe med en hand runt min hals. Paniken sprider sig inom mig och jag känner hur tårarna försökte tränga sig fram.

''Seb..Sebastian. Jag menade d-det inte!'' Min blick blev suddigare av alla tårar och jag kunde inte se vad Sebastian gjorde.

''Melissa! Jag vet inte hur jag ska förklara detta utan att låta som ett freak!'' började han. ''Jag blir så jävla galen varje gång jag ser dig, på ett bra sätt...det är därför jag beter mig som skit runt dig. Men sedan den dagen Troy började har du bara sett på honom.''

''Inte...så konstigt?'' försökte jag få fram mellan tårarna. Sebastians blick blev mörkare och man såg hur han började bli otålig.

''Det jag menar är, om du fortfarande är med honom kommer något att hända.'' viskade han mot mitt öra samtidigt som han tryckte in mig i lyktstolpen med sina sista krafter.

Sebastian började le och släppte mig från sitt stenhårda grepp. Jag föll mot trottoaren med en smäll, mina muskler la av och jag kunde inte röra mig.

''Se..bast...'' jag kunde inte röra mina läppar och ögonlocken blev för tunga för att äns stå på glänt. Jag slocknade mitt på gatan.

~Troys POV~

Jag gick av för ca 10 minuter sen, stationen efter Melissa. Mina tankar började spridas då jag hörde gängets skratt försvinna då Melissa gick av. Skulle de till henne?

Mina steg ökade och jag började bli andfådd pga. att jag nästan har sprungit. Jag tvärnitade då jag såg en livlös kropp ligga på trottoaren.

''M-Melissa?'' mumlade jag för mig själv medan jag började jogga fram till henne. Gråtklumpen letade sig fram inom mig och jag kände tårarna sippra ner för kinderna.

Väl framme vid den avtuppade Melissa la jag hon i min famn. ''Hey, Melissa! Svara...?! snälla...'' viskade jag fram och la min panna på hennes.

Hon såg helt slut ut, blåmärken överallt och tårar i ögonvrån.

Melissa öppnade ögonen och började mumla något jag inte kunde tyda. Frustrationen inom mig tog över och jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde så jag bar upp Melissa i min famn och bar hem henne till min brorsas hus, eftersom att jag ville inte bli korsförhörd av hennes föräldrar om varför hon är medvetslös. A big no no.

Det tar säkert bara fem minuter från där vi var nu hem till Theo men vägen är krokig och det är mycket rötter som sticker upp här och var i asfalten.

--5 min senare--

Jag öppnade upp dörren till Theos hus, men ingen var hemma. Fort som blixten var jag inne i 'mitt sovrum' (jag brukar sova hos Theo för att slippa föräldrarna) och la ner Melissa i min säng.

Jag kände skulld. Det var mitt fel att hon blev sur och klev av på en station för tidigt så hon kunde slippa mig, bli 'nedslagen' av någon, eller fler, och där efter bli medvetslös.