De döda lever

kapitel 1

Mamma och pappa bråkar i bilen. De skafsar om något så dumt som att pappa har glömt plocka ur diskmaskinen. Mamma och pappa bråkar ofta. Ibland om viktiga saker och ibland som små saker. Vi körde på E4:an. Pappa vad den som körde. Pappa blev arg och kollade bort från vägen rakt in i mammas havs blå ögon. Pappa tappar kontrollen. Bilen svänger av till den andra filen och en bil möter i full fart och vi krockar i varandra. Jag och min syster bli medvetslösa. Mamma och pappa blir svårt skadade så dom kan inte röra sig. De i den andra bilen fick lätta skador så de hade möjligheten att ringa ambulansen.

Det dröjde inte långt innan ambulansen kom. Den var fyra ambulansbilar, en till oss var. De i den andra bilen kunde köra själv till sjukhuset för de hade inga svåra skador på bilen eller på deras familj.

Framme på sjukhuset var det flera sjuksköterskor som sprang ut till ambulanserna med bårar och första hjälpen väskor. För att så fort som möjligt kunna ta oss in för operation. Jag och min syster blev opererad först för vi hade de största skadorna. Jag blev ner sövd. Några timmar senare vaknade jag upp med att mamma och pappa sitter bredvid mig i mitt sjukrum. De ser på mig med tårar i ögonen.

"Mamma varför gråter du" frågar jag svagt och oroat

" jag är så glad att du lever" säger mamma snyftande

Jag ger mamma ett trött leende. Mina ögonlockar dras ner på slutet av mitt öga, av trötthet. Jag öppnar ögonen och kollar allvarligt på mamma. Och frågar med hastig röst:

"Var är Jenny, mår hon bra?" Säger jag

"Jenny är fortfarande i operation" säger mamma lungt. Men jag känner mamma. Egentligen vill hon skrika och gråta samtidigt. Mamma är lite av känslomänniska.

Jag mamma och pappa går till operationsbåset För att kunna se vad de gör med Jenny. Mamma och pappa var osäker om dom ville se inuti Jennys kropp. Men jag insisterade. Jag har aldrig haft problem med blod. Vi stog i båset, vi visste inte hur det skulle gå till på en operation men i våra ögon gick det bra.

Men vi fick inte vara där länge till för en sjuksköterska sa att det här kunde vara för känsligt att se på en operation. Hon förde ut oss till väntrummet och där fick vi vänta.

Nu har vi väntat i två och en halv timme. Nu börjar alla bli oroliga om Jenny fortfarande är vid liv. En sjuksköterska kommer mot oss med ett papper i handen.