Calm down, don't panic-Ta det lugnt, få inte panik

Ta det lugnt, få inte panik

Jag rättade till kjolen och kollade mig i spegeln. Syntes läppstiftet fortfarande? Bara för att vara säker applicerade jag ett extra lager av den röda färgen och smackade med läpparna. Klar. Jag lade tillbaka den lilla behållaren i väskan och tittade över mig själv en sista gång. Håret var prydligt uppsatt, läppstiftet noggrant målat och kjolen utslätad. Okej då, jag var redo. Jag vände mig mot dörren och greppade om handtaget. På andra sidan möttes jag av ett runt rum, precis som kvinnan i receptionen hade sagt. Väggarna kantades av dörrar och i det höga taket hängde en gammal kristallkrona. Vilken dörr var det nu receptionisten sa? Just det, den andra till vänster, den "varmt" bruna som hon hade beskrivit den. Jag gick fram och läste på den lilla ingraverade skylten som satt i mitten av dörren. Ayaan Azadeh, vice ordförande. Jag hade kommit rätt. Hjärtat bultande för fullt och jag kände hur svetten började bildas i nacken och på händerna. Jag bad tyst till gud att min deodorant var lika bra som reklamen hade lovat. Mitt grepp om pärmen hårdnade och jag tog ett djupt andetag. "Du kommer klara detta, allt kommer att gå bra. Ta det bara lugnt, få inte panik. Andas, det kommer inte bli som förra gången." Jag gick igenom frågorna en sista gång innan jag tog ett stadigt grepp om dörrknoppen och vred om.

Det var låst. Jag knackade försiktigt, inget svar. Jag knackade igen, hårdare. Fortfarande inget svar. Svettdropparna började rinna nerför pannan. Jag torkade bort dem med ärmen och försökte vrida på knoppen. Dörren rubbades inte. Jag gick till dörren bredvid och knackade, inget svar. Jag kände efter, den var också låst. Samma sak med nästa, och nästa efter det. Alla dörrar i rummet var låsta. Hade jag tagit fel på tiden? Jag kollade min telefon. Nej, klockan var 10.32, intervjun skulle börjat för två minuter sedan. Men uppenbarligen hade jag missförstått någonting, jag fick gå tillbaka till receptionen och fråga. Jag tog några djupa andetag, torkade bort ytterligare svettdroppar från pannan och gick fram för att öppna dörren jag kommit in genom. Det gick inte, den var låst. Jag kände paniken välla upp. Jag skakade frenetiskt i dörren men den satt som sten. Svetten regnade ner för mitt ansikte och mina andetagen blev allt snabbare. Jag gled ner på marken och försökte desperat få luft. Mina fingrar fumlade med knapparna på kragen. Måste. Få. Luft. Kavajen spände över min bröstkorg så jag slet av den och rev upp knapparna på min skjorta. Ingen nytta. Min andning var ytlig och minst lika snabb som min hjärtklappning. Det blev suddigt framför ögonen. Jag lutade pannan mot dörren och kräktes. Det sista jag såg var miljontals stjärnor och sedan slocknade världen.

*

Jag vaknade av den sura lukten från min egen spya. Det brände i halsen och huvudet var ömt. Jag satte mig försiktigt upp och lutade mig mot väggen. Lukten var hemsk, jag fick anstränga mig för att inte kräkas igen. Mitt hjärta hade i alla fall hade lugnat ner sig och jag kunde andas ordentligt. Jag sträckte mig efter min väska som låg slängd en bit bort och hällde ut innehållet på golvet. Ett läppstift, nycklar, plånbok, ett paket pappersnäsdukar, deodorant, en plastpåse, en halvfull vattenflaska, några pennor och ett anteckningsblock. Jag tog några klunkar ur vattenflaskan. Den brännande känslan i halsen lättade lite. Sedan tog jag några av pappersnäsdukarna och började torka upp pölen på golvet. Undra hur lång tid jag hade varit medvetslös. Min hals brände fortfarande efter uppstötningen så det kunde inte varit allt för länge. Klockan på telefonen visade 10:47, jag hade varit medvetslös i tio minuter. Jag höll de neddränkta näsdukarna på avstånd medan jag gick tillbaka och lade ned dem i plastpåsen. Det kändes bättre nu. Allting måste bara varit ett missförstånd. Min panikattack hade hindrat mig från att tänka logisk förut. Jag skulle ringa till receptionen och säga till dem att komma och hämta mig. Det kanske hade skett ett elavbrott så att alla dörrar automatiskt låsts. Mr. Azadeh kanske hade varit tvungen att ställa in på grund av en familjesituation och inte haft tid att informera sin receptionist. Vad det än var så skulle det lösa sig och jag skulle få min intervju till slut. De flesta av knapparna i min skjorta var avrivna men några gick fortfarande att knäppa. När jag kom ut härifrån ville jag inte visa upp min behå för hela personalen. Jag tog min telefon kollade igenom mina senaste samtal, där var numret till receptionen.