Den där sommaren ~ Marcus&Martinus

42. Paniken steg till max

Hej, jag kände bara att jag inte kan avsluta en bok bara sådär. Ja jag vet det har gått flera månader. Men nu tänker jag skriva några kapitel till. Så om ni tänkte på vad som skulle hända efter dom hittade Martinus i skogen. Läs de kommande kapitlerna så kanske det bli som du tänkt? ;)

- Tidigare -
"Nej, jag tänker inte släppa. Du ska släppa mig nu Marcus!" Röt jag till efter att jag blivit trött på att han stod och ryckte i mig.
-

Martinus ögon öppnades sakta, precis som i slow motion. Jag hade glömt hur vacker han var. " Elina" sa han tyst. Hans andedräkt luktade alkohol, hela han luktade inte som han skulle.

"Martinus" fick jag fram medans tårarna rullade ner.

"Jag vet inte om jag kommer klara mig, jag vet inte vad som hände" sa han sedan med sin svaga röst. Jag skakade på huvudet "klart du kommer att klara dig".

Martinus perspektiv
Elina var så omtänksam, hon visste alltid att jag skulle klara det.

"Martinus jag var aldrig otrogen, jag ska förklara för dig. Men det kan jag inte göra just nu" suckade Elina. Jag nickade och hörde steg bakom mig i skogen. Jag kollade mig runt och såg både Marcus och Elina. Vem var det då?

Elinas perspektiv
Det kom en man gåendes, han hade svarta kläder och en luvtröja med luvan på huvudet. Han gick några steg till och ställde sig bara och kollade på oss. Jag kände att jag fick panik. Vad skulle vi göra?

Marcus gick ett steg fram och sa något. Snabbt drog mannen fram en pistol och riktade den mot oss. Nu steg paniken till max, jag svettades. Skulle jag bara springa? Skulle jag stå kvar? Vafan skulle hända?

Martinus perspektiv
Jag såg vad som hände. Eller vad som höll på att hända. Jag skakade av rädsla.

"Lägg ner pistolen! Jag ringer polisen" skrek Elina till mannen och drog upp telefonen.

"Det gör du inte, bara så du vet så var det jag som dödade din kusin!" Sa han med en mörk och obehaglig röst. Alla tre flämtade i kör. Han hette Isac eller något, jag kommer ihåg det. Jag tror Elina sa det någon gång.

"Isac?" Sa Elina då försiktigt. Mannen nickade men sa inget mer om det.

Jag kollade på mannen igen och fick ögonkontakt med honom. Då riktade han pistolen mot mig istället.

"NEJ! Gör det inte!!" Skrek Marcus "han är min bror". Elina skrek också på mannen med pistolen.

Jag låg bara och väntade på att han skulle skjuta mig, hur jag skulle känna en obeskrivlig smärta. En smärta av död. En smärta av att behöva lämna Elina. En smärta av att få tänka sista gången.

"Elina, jag vet inte vad som kommer hända men jag älskar dig så jävla mycket. Jag älskar dig också Marcus. Ni är det bästa som har hänt mig!" Vågade jag säga innan jag tänkte att jag skulle bli skjuten.

"Vi älskar dig också, Martinus" sa dom båda.

Precis då hörde jag ett skott. Men jag kände ingenting. Jag blundade. Kunde inte se något. Men jag visste att jag inte hade blivit träffad. Inte än.