Maya Scar och Natt Fängelset

Hejdå, förmodligen för alltid

Jag hade installerat min hjärna på något sätt så att jag skulle vakna tidigt. Det gjorde jag också.
Efter att jag hade stigit upp ur sängen kikade jag ut genom fönstret och märkte att gryningen var inte ens här. Jag ryckte på axlarna, för det gjorde mig inget.

Jag tog en snabb dusch och bytte till rena och fräscha kläder.

Som vanligt gjorde jag en fläta, men den här var inte slarvig, utan hård och utbakad eftersom att jag ville att den skulle hålla så länge som möjligt.

Över min t-shirt satte jag på mig en svart hoodie och över den trädde jag på mig en grå vindjacka, men den fick vara öppen annars skulle jag stekas ihjäl.
Byxorna jag bar var bara vanliga svarta tajta jeans med hål på knäna, jag hade inga andra långa byxor än de förutom några mjukisbyxor som var alldeles för stora och ett par regnbyxor. Regnbyxorna hade jag dock packat ner eftersom att de tar lite plats och är bra att ha.

Jag var redo och hade knivarna och dolkarna spända på mina byxor och sportbagen som hängde över axeln och pilbågen och pilkogret över.
Eftersom att det finns något som kallas 'diset' skulle vanligt folk inte märka att jag bar runt på massa vapen. Diset gömmer typ allt onaturligt för dödliga.

Jag såg mig om i Nyx stuga. Jag skulle aldrig komma tillbaka, och även om tanken kanske lät sorglig, så log jag ändå för mig själv.

Jag trädde på mina gråa slitna sneakers, eftersom att de var de enda skor jag hade. När de var knutna och satt åt reste jag mig och gick ut.

Först hade jag tänkt gå till Stora huset, för att se om det fanns någon matbit där jag kunde stjäla och ta med mig, och sedan när det var klart var det bara att ge sig av.

Men när jag nyss hade stängt ytterdörren bakom mig och såg ut över de andra stugorna fastnade min blick på en av dem och jag blev tvungen att gå in i Nyx stuga igen för att göra en sak.

Från en av skrivbordslådorna tog jag fram ett blankt vitt papper och en penna.
Flera gånger blev jag tvungen att tänka efter vad jag skulle skriva och hur jag skulle formulera mig, men i slutändan blev jag nöjd med resultatet.

Jag reste mig från stolen med lappen i min hand och var påväg ut ur Nyx stuga igen, och nu var det definitivt för sista gången.
Utan att göra ett ljud smög jag snabbt över till Poseidons stuga.
Försiktigt öppnade jag dörren och gick in. Det luktade hav och salt därinne och jag kunde bara ana hur bra Percy trivdes där.
Jag tassade bort till hans nattduksbord och placerade lappen där, så att jag visste att han skulle se den så fort han vaknade.
Percy sov tungt och dreglade en hel del i sin sömn, men det hade han väl alltid gjort.
Jag tittade på honom en sista gång innan jag lämnade hans stuga också.

När jag väl var i Stora huset hittade jag två fulla vattenflaskor, ett äpple, en liten ask med jordgubbar och en macka. Det var inte mycket mat, men det fick duga och det rymdes ändå inte mycket mer i min bag.
Jag lämnade stora huset och då fanns det bara en sista sak att lämna: lägret.

Men bestämda steg gick jag genom lägret till den stora ingången eller utgången, beror på vilket håll man ser. När jag bara var några meter från att gå igenom dess och Thalias tall osynliga bubbla hörde jag någon.
" Maya vänta! "
Jag vände mig snabbt om och undrade vem fan var uppe så här tidigt.

Några meter ifrån mig stod Ash, med morgon hår, mörka påsar runt ögonen och inget annat än en blå morgonrock på sig.
" Jag måste ju säga hejdå. " sa han och fick fram till mig samtidigt som han log sitt sarkastiska flin.
Men även om han log, så var det ändå något i honom som inte log.
" Vi kommer ju prata via Irismeddelanden. " sa jag och log svagt.
" Det är inte riktigt samma sak, och jag vet inte när jag kommer träffa dig igen, om jag ens kommer göra det. Så därför vill jag säga hejdå för kanske för alltid. "
" Äh, sluta vara så dramatisk. " sa jag och himlade med ögonen samtidigt som jag log.
" Jag är inte dramatisk, jag säger bara det jag tror är sant. " protesterade han " Du vet också att-"
" Håll käften och ge mig en kram. " avbröt jag.

Jag la mina armar omkring honom och vi kramades länge. Hur mycket jag än skulle sakna honom så blev jag tvungen att släppa taget.
" Hejdå, Ash. " sa jag.
" Var försiktig, dö inte. " sa han.
Jag fnös, men fattade att det här var allvar.
" Jag ska försöka att undvika. " svarade jag och hade nästan vänt mig om innan jag vände mig mot honom igen.
" Jag vill bara säga att du är en skitstövel och klichéartad kille ibland, och jag vill bara säga att nu låter jag också klichéartad men jag älskar dig ändå, Ash. " sa jag utan att skämmas innan jag blev tvungen att sträcka på mig lite för att sen kyssa honom på kinden.

Ash blinkade förvånat till.
Hade det varit ett annat tillfälle skulle jag kunna skrattat åt hans förbryllade min, men just då så log jag bara innan jag vände mig om.

Med bestämda steg gick jag mot ingången/utgången utan att en enda gång se mig om.

Jag vet att många skulle kalla det här idioti eller självmord, att lämna lägret. Och jag måste säga att jag kan hålla med de som tycker det lite. Utanför halvblodslägret skyddande bubbla, var jag sårbar och chansen att dö var stor.
Men när jag väl stod utanför lägret och tog ett djupt andetag kände jag mig som en ny människa. Som på nytt född, att kunna göra vad som helst och vara oslagbar. Känslan av riktig och sann frihet.

Med det så log jag för mig själv innan jag med självsäkra steg började gå ut i den nya och okända värld som väntade på mig där ute.