Tusen saker värt att leva för

9: nattens kyla biter oss

Mina ben dinglade ner för den gröna parkbänkens kant. Det luktade av utspilld öl och en svag doft av piss, från de alkisar som vanligtvis brukar hänga på bänkar som dessa. De var inte här nu.

Ovanför oss kastade en grå lyktstolpe ljus över mig och Vera, när hon låg med huvudet i mitt knä, skrattade, och tog en klunk ur burken med lättöl i hennes hand. Det var kallt, och jag satt bara i en röd t-shirt med en tunn svart cardigan om axlarna. Veras blonda hår låg kastat över mitt knä, och jag flätade rastlöst några slingor med händerna medan vi pratade.

"Men du," Från ingenstans kom Vera med en ton i rösten, en mycket allvarlig ton som hon sällan använde i vanliga fall. "Vad var det frågan om idag? Du spelade sjukt ur takt."

Mitt huvud svarade direkt med att skjuta ut en stark känsla av nej, jag orkar inte. Hon måste ha känt hur jag sjönk ihop, för Vera reste sig upp och satte sig så nära bredvid mig. Hon ställde ifrån sig den halvtomma burken med lättöl bredvid sig, och såg mig i ögonen. Med sina gulgröna ögon borrade hon sig djupt in i min själ.
Jag tog ett andetag.

"Jag vet inte, jag kunde inte koncentrera mig."

"Är det pågrund av vad som hände igår? När rektorn kom?" Frågade hon mig med en röst som hon alltid använde när hon gick från vanliga Vera till seriösa-och-djupa-Vera.

Jag drog in nattluften genom näsborrarna, svalde kylan ända ner till lungorna. Sedan skakade jag på huvudet, och rykte lite på axlarna för att se om hon släppte ämnet. Såklart var det inte nog för att hon skulle ta upp något annat och släppa ner mig från väggen hon nålat mig mot.

"Jag vet inte, det är bara mycket. Typ skolan, och så." Jag stängde läpparna, satte dem mot varandra. Det gjorde ont i mig att inte berätta för Vera. Men jag kände skam över mitt liv. Jag skämdes över mig själv, att jag grät, att jag inte stod upp mot Paul. Och jag kände skam för hur det kändes inuti mig. Hur jag bara inte klarade av att vara glad. Jag skämdes för det, att inte skratta tillsammans med Daniel och Vera.
Men hur kunde jag göra det, när mitt inre höll på att falla isär?

Kort kapitel, därför publicerar jag två korta på raken! Stay tuned, nästa kapitel kommer snart!