Tusen saker värt att leva för

11: början på något

Daniels krulliga blonda hår flög omkring hans ansikte när han tog ett varv på sin cykel på skolgårdens gråa asfalt. Han hade blivit ganska så glad när jag lämnade tillbaka den, och nu cyklade han i en åtta, trixade genom att släppa styret och sånna småsaker de sista tio minuterna innan vi sprang in till morgonsamlingen.

Han gick bredvid mig in genom skolans dörrar, och jag rättade till den gråa mössan på huvudet, drog bak några bruna hårlockar bakom öronen som fort åkte fram igen på grund av mitt hår som bara nådde till halsen, och log mot Daniel. Han var väldigt kort, nästan lika kort som mig, även fast jag var relativt lång som tjej, men han var relativt kort för att vara kille.

"Jag lyssnade på Pixies imorse påväg till skolan, och jag måste säga att jag gillar verkligen deras album Bossanova. Typ alla låtar är bra." Sa han med en klang i rösten som avslutade hans meningar åt honom. Längre bort i hallen stod Vera lutat mot ett rött skåp och pratade med en svarthårig tjej. Hon hade inte ännu sett oss.

"Intressant. Jo, jag har väl någon låt i min spellista." Sa jag och tog tag om ryggsäckens band om axlarna.

"Och jag funderar också på att ta piercing, typ en ring i näsan eller i ögonbrynet. Vad det nu heter, men du vet sånna som coola människor har."

"Alltså inte du?" Sa jag och skrattade lite, bara för effekt. Det var inte så kul egentligen.
Daniel suckade och skrattade tillbaka smått.

"Men alltså jag kanske färgar håret—"
"Svart?" Avbröt jag honom.

"Nej, jag tänkte faktiskt neon grönt." Sa han, på skämt. "Nej men ärligt. Typ grått, eller silver. Det vore coolt."
Jag nickade, men var på insidan skrämd. Inte för Daniel, inte ens av skolan, men av mig själv. Det kändes som om jag pratade på automatik, och den känslan gillade jag inte. Hela min vision, det var som om jag såg allt i drömformat, eller på en bioduk.
Något var på gång på insidan av min skalle.

"Ellinor?" Frågade han. "Är du ok?"
Han måste ha märkt, jag vet inte hur, jag kanske ändrade ansiktsuttryck eller hållning eller nåt. Jag rätade direkt på mig, och log mot honom.

"Dagdrömde. Men jag mår bra." Lögnare.
Vi kom fram till Vera, som stod och pratade med Malin. Malin, som faktiskt färgat håret svart. Vera pausade samtalet med henne, och kom fram för att slå Daniel på armen och krama om mig.

"Det där var för att du inte svarade mig på chatten igår." Sa hon till Daniel, som utgav ett 'meh' till henne. Jag undrade fortfarande om Daniel och Vera var tightare än vad jag var med någon av dem. Det var, efter allt, jag som hoppat in på deras vänskap för många år sedan.
Jag svängde av min ryggsäck från ryggen och kände efter min skåpnyckel, trots att jag var ganska säker på att den inte var där. Vera förstod vad jag letade efter.

"Vill du låna skåp? Det är trångt men jag har väl plats för nån jacka till." Sa hon, och tog upp en liten nyckel på ett snöre ur hennes axelväska. Jag nickade, och drog av min jacka från armarna och hängde in den i hennes skåp. Men något fångade min uppmärksamhet. Ett litet brev, där det stod 'till Vera' med vacker handstil låg ovanpå skolböckerna hon parkerat inne i skåpet. Jag drog ut huvudet ur hennes skåp, men fortsatte tänka på brevet.
Var det från en pojke? I klassen? Ingen i vår klass hade riktigt den typen av personlighet för att skriva med den handstilen. I någon av parallellklasserna kanske? Coda gick i en av parallellerna. Men det kunde inte va Coda. Eller, jag menar det kunde det. Men varför skulle han skriva brev till Vera? Jag kanske inte har någon rätt att veta, det skulle väl vara deras ensak. Fast det kan inte va Coda.
Jag visste vad jag egentligen menade; det får inte vara från Coda.

Nej, men killar kanske inte skriver sådär. Det kanske var från en tjej, det var inte omöjligt.

"Ellinor? Hallå?" Daniel tog på min axel, och drog mig tillbaka till vekligheten. Jag drog undan mig från hans hand, trots att huden skrek 'stick!' så försökte jag så lugnt som möjligt låtsas att jag bara skiftade ben att luta mig på.

"Förlåt, jag bara zoomade ut lite." Sa jag med ett kort skratt, och sneglade på Malin som jag inte kände så väl. Jag hoppades att hon inte tyckte jag var konstig.

"Det är okej, men det som vi frågade var om du följer med på lördag? Hos Malin, hon bor i villa typ ute i skogen så det kommer inte bli som hos Daniel, där vi behövde ha skitlåg musik så vi inte störde mister ska-upp-tidigt-imorgon." Sa Vera. Malin, med svart vågigt hår som föll ner längs axlarna, och örhängen som dinglade från örsnibbarna log mot mig. Hon verkade ändå snäll. Och ju mindre tid jag kunde tillbringa hemma, desto bättre.