Fucked Up Life

• Kapitel 6 •

Evelyns perspektiv

Jag kan inte tro mina ögon, plötsligt tror jag på miraklen. Det är som om en ängel står framför mig. För jag får inte fram några ord och det är som om något lyser om honom. Tårar sipprar ner för hans kinder precis som för mig. Hans fanatiskt vackra ögon är rödsprängda och han biter sig löst i läppen.

Jag står bara där, med halvt öppen mun och tårar rinnande nerför mina kinder. Helt stum på ord. Inget kommer ur mig. Jag anstränger mig från att inte nypa mig själv i armen. Det kan inte vara sant. Hur är detta ens möjligt? Det är inte det. Det är ett mirakel helt enkelt.

Hans mörka hår ligger slarvigt på hans huvud och hans läppar är torra. Han har ett sår på ena kinden och hans svarta t-shirt hänger snett på hans fortfarande tränade kropp.

- Aiden. Får jag tillslut fram, men mest som en viskning. Han nickar sakta och tar ett djupt andetag. Jag börjar plötsligt skratta. Hur dum får man vara? Klart att det inte kan vara honom. Jag såg han dö! Precis framför mina ögon! Det finns inte en enda chans att han skulle kunna vara vid liv!

- It's not you, It can't be? It's just impossible. säger jag och backar så långt ifrån honom eller vem det nu är som står framför mig så jag dunsar in i väggen. Leendet på mina läppar är inte glatt och säger endast att jag är helt dum i huvudet som kunde tro att det ens skulle kunna vara sant. För jag måste drömma eller så är den där människan framför mig extremt lik Aiden.

- Evelyn, what are you doing? Are you not happy to see me? Säger han chockat och sårat men jag bara skrattar helt utan glädje och tittar in i hans ögon.

- I would be if you were real. But now you not and that mean I'm just dreaming. And that, that's just sad how much I dream about you. But it's cool how real you look, plus points to my brain! Skrattar jag medan tårarna fortfarande rinner ner för mina kinder. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta. Eftersom det inte är möjligt ens att han står här framför mig måste jag drömma, det finns ingen annan förklaring till det hela.

- Evelyn? Säger han. Rösten är precis som hans var. Mjuk och len och en aning hes. Precis som jag älskar den, det är som melodi i mina öron. Jag blundar hårt. Vad jag sakar honom. Jag öppnar ögonen och ser hur han håller en bukett rosor i sin ena hand. Jag kollar konstigt på dom. Varför skulle han ha med rosor till mig? Det har jag aldrig drömt förut? Han ser att jag kollar konstigt på dom så han sträcker fram dom. Sedan ler han försiktigt genom hans ledsna och besvikna min.

- They are to you. I know that it's a hundred roses I'm supposed to give, but because I've already sent 59. Han tar en paus och kliar sig i nacken. So here you have 41. Säger han sedan och jag tar emot dom. Dum som man är säger jag inget. Jag tror jag är för chockad. Allt snurrar runt i mitt huvud. Det är han som gett mig alla blommorna. Och det kan inte vara en slump att det är en människa som precis liknar Aiden som står framför mig och hur stor är chansen att allt det här är en stor dröm?

- Is it really you? Mumlar jag och sväljer hårt ner gråtattacken som är påväg. Han nickar och jag skakar på huvudet åt mig själv innan jag kastar mig i hans armar och släpper ut alla tårar som jag hållit inne. Det är verkligen han. Min älskade fantastiska kille, han har äntligen kommit tillbaka.

- I've missed you so so much. Mumlar han mot mitt hår och jag hör hur han snyftar. Jag har slingrat mina ben runt han midja och sitter just nu som ett litet barn runt han. Men jag kommer inte släppa honom, för att jag är rädd. Rädd att om jag släpper så kommer han försvinna från mig igen och jag kommer aldrig mer se honom. Att jag för gång nummer två ska förlora den som betyder allt för mig. Nej, det finns absolut inte på kartan. Men tillslut så orkar jag inte hänga på honom något mer så jag släpper och ställer mig upp men jag bara stirrar på honom. Jag menar, hur i hela friden ska man reagera när ens kille uppstår från döden?

- I have so many questions. Säger jag och han skrattar löst.

- I know and I understand why and I will explain everything. But before we talk deep and sad stuff I just want to spend time with you really. Säger han med en darrig röst och jag kan ingen annat än hålla med. Även fast jag har en miljon frågor i mitt huvud så är mitt behov av hans närhet mycket mer viktigt i denna situation.

- I agree. But where is Matt? Does he know you're here? Säger jag och Aiden nickar.

- He went out, I've already talked to him so it's fine. Säger han och jag nickar sakta med ett flin på läpparna. Ett lyckligt flin. Jag går och sätter blommorna i en vas och går sedan till mitt rum där Aiden sa han skulle vänta. När jag kommer in i rummet ligger han i min säng och kollar på mig med ett leende. Våra blickar möts direkt och jag små springer fram till sängen och nästan kastar mig på honom. Han slingrar sina armar om mig och vi ligger bara och kramas innan han tar ett djupt andetag, antagligen för att han ska säga något.

- You're, you're so skinny. Mumlar han och jag fryser till is. Som sagt så har jag ju anorexia. Men jag har medicin och det är mot bättringsvägen men jag är väldigt för underviktig.

- Yes, but don't worry about it. It's not that bad as it looks. Mumlar jag, osäker på vad jag ska säga till honom. Jag vill inte att det ska bli dålig stämning mellan oss. Jag vet hur ledsen och arg han skulle bli om han fick veta hur det egentligen låg till. Men jag kan ändå inte ljuga för honom, han ser alltid igenom mig.

- I don't belive you. Talk to me love. Säger han mjukt och jag vrider mig så att jag kollar in i hans fina ögon som jag saknat så och skulle kunde drunkna i tusen gånger om. men jag sänker blicken. Jag skäms helt ärligt. Jag hatar min kropp. Men det var verkligen inte meningen att det skulle bli så. När jag slutade äta var det för att jag helt enkelt inte hade någon aptit. Allt var bara så mörkt. Jag såg inget ljus alls. Jag tänkte inte på konsekvenserna av det.

- I have anorexia. I stopped eating when you died, or I mean I thought you died. Mumlar jag och han biter sig i läppen.

- It's my fault then. Mumlar han och han kollar bort istället för på mig. Jag ser att han skäms. Han stänger ögonen och kniper ihop dom hårt.

- No! Don't say that. Do you know what? I'm just so lucky to have you here and all ths is like a dream come true. I've missed you so much Aiden and I don't want this to ruin the moment, like you said. No deep and sad stuff now. We can talk about it tomorrow. Säger jag och han nickar sakta.

- But I want an explanation. Säger han bestämt och jag fnissar innan jag nickar och lutar mig sakta fram och kysser hans torra läppar. Som jag saknat att kyssa honom. Medan våra läppar rörs i synk med varandra känner jag hur alla mina känslor för honom bara blir större och större. Det finns inga ord alls på hur mycket jag verkligen älskar honom. Vi släpper på kyssen och båda ler.

- I love you so much Aiden. Säger jag och smeker hans kind.

- Not as much as I love you my princess. Säger han mjukt och våra läppar förs samman ingen. Men i allt det här fattar jag inte hur han kunde lämna mig. Särskilt inte bara låta mig tro att han dog. Jag måste få svar.

Men det är något vi tar imorgon, just nu ska jag bara njuta av att han är här hos mig. Min älskade Aiden.

--------------

Heeeej på er igen! Här kommer ett kapitel. Nu kanske ni har lite frågor, varför han lämnade och så. Ni kommer få svar, I promise! Hoppas ni gillade kapitlet iaf så ses vi babes. Puss och kram E<3