Tusen saker värt att leva för

12: skakiga ben, blåa armar

Vill bara säga att detta kapitel kan vara känsligt för vissa.

Varje steg fram till den bruna dörren med kyrkglas i en halvcirkel som dekoration var skakigt, nervöst, och jag fördröjde varje steg så mycket jag kunde. Lät skosulan rulla extra mjukt mot stengången, andades långsamt som det skulle få tiden att sakta ner.

Jag såg uppåt, mot husets andra våning. Ingen Paul stod i något av de fönstren som vette mot framsidan.
I köksfönstret vid sidan av dörren stod min mamma, och höll på i köket. Det gjorde mig lite glad att se henne. Hon var min mamma och jag älskade henne. Med hennes nötbruna hår i en tofs på huvudet var det lätt att se hur hennes hals var tunn, och hur hennes kindben nästan skrek under hennes gråtonade hud.

Jag hade nått dörren. Jag övervägde att springa därifrån, hem till moster, dit jag kände mig trygg. För här, precis på dörrmattan, med ringklockan inom armslängd, bultade mitt hjärta mot insidan av revbenen. Det dunkade hårt, och inget med hela situationen var okej.

Till sist, puttade jag bort tankarna. Satte på min stridsuniform, den jag bar på insidan, sköt undan hjärtat och mina känslor i en liten låda och låste. Jag kunde klara att fejka mig igenom det här. Sedan tryckte jag på ringklockan, och under de sekunderna som passerade fram tills att dörren öppnades kändes långa. Tillräckligt långa för mig själv att höra mitt eget hjärta, vilt och rusande.

Sedan drogs dörren undan, och bakom kikade min mamma fram med ett leende.

En stor och tung sten lades direkt i min mage, och jag sjönk. Min mamma, levande här framför mig. Hon log, och hon var glad, men hon var också mycket mycket ledsen. Det var den typen av glad när man är glad-ledsen. Som en vit prick på en svart tavla.

Jag klev innanför dörrkarmen, och in i min mammas armar. Det kändes ofattbart att hon höll om mig, och jag ville inte att hon skulle släppa. Aldrig. Någonsin.

Hennes tunna armar omkring mig kändes som om de skulle brista, och jag var inte riktigt säker på om det var hon som kramade mig, eller om det var jag som kramade henne.
Men det var någon annan bakom henne, en stor mörk skugga som observerade oss.

"Hej Ellinor." Sa han, monstret. Jag stod kvar i min mammas famn, stängde ögonen. Tryckte bort honom från världen, njöt av de sekunderna jag hade kvar innan jag behövde möta djävulen.
Det skrek i mig när min mammas armar lossade omkring mig, och hon steg undan. Jag andades. Ett, in. Två, ut. Ett, in. Två, ut.

Där stod han, med bara en grådaskig brun tufs på huvudet, och en ölmage som hängde. Han var klädd i en skjorta som var gul, blå, och röd rutig. Kanske kom han nyss hem från jobbet på sågverket.
Jag gick inte närmare honom, han gick inte närmare mig, men han log. Monstret visade sina vita gaddar, och jag log tillbaka. Utmanaren visade sitt svärd.

Mamma avbröt vår osynliga duell, "Maten är klar nu. Jag tänkte att du skulle komma tidigare så det är redan dukat, men..." Hon saktade ner i slutet av meningen, tystades automatiskt. Med de små bruna ögonen sneglade hon på Paul, som log och gick in till köket.

Mamma la en hand på min rygg, och gick tillsammans med mig in till köket. Bordet som stod under fönstret var dukat med tre tallrikar, även fast det var ett fyramannabord. Det högg i mig, hur en person saknades. Den tomma stolen sken.

Paul hade dragit ut en stol, mittemot honom och mamma. Jag stod där ett tag, glömde bort hur jag rörde mig framåt.

"Sitt." Sa han tillslut, medan mamma kom bakom mig med en kastrull. Hans ton var inte hotfull, men den var inte heller vänlig.

Jag satte mig ner, sköt in stolen, la händerna i knät. Allt i tystnad. När mamma slog sig ner såg hon emellan oss, försökte le för min skull. Le, som om hennes lilla familj var samlad igen, men med den tomma stolen skulle familjen aldrig bli hel igen. Alla visste det.

Jag vågade inte röra mig, vågade inte sträcka mig efter att ta maten förrän de sagt att det var okej. Lika lydigt som en hund satt jag kvar med händerna i knät, och såg ner i tallriken.

"Ska du ta, eller?" Sa Paul. Då såg jag upp, och var tvungen att hindra mig själv för att inte skopa på mat för snabbt. Jag hade väntat på ett varsågod, och de blev otåliga. Nu kanske han blev arg, trots att han verkade hålla sig lugn.

Jag sträckte mig efter vattenkaraffen och hällde upp i glaset framför mig. Först när jag såg att både mamma och Paul tagit en tugga vågade jag sticka gaffeln i det såsdränkta köttet. Jag skar små bitar, var noga med att inte spilla. Rak i ryggen.

"Så, Ellinor. Hur har du haft det?" Frågade mamma, för att bryta tystnaden.
Jag skulle precis svara, men såg hur hon sneglade på min plåstrade hand och frös. Hon svalde hårt, och fortsatte äta.

"Bra. Moster är duktig på att laga mat. Eh, det går bra i skolan." Sa jag. Kort, kort nog för att eliminera alla potentiella fel. Mamma nickade. "Det är väldigt gott mamma." Då log hon mot mig och viskade tack.

Jag såg framåt, och la märke till hur monstret drack vatten. Det var väldigt länge sedan jag sett honom dricka något som inte hade alkohol i sig.

"Jag ska försöka bli bättre." Sa han plötsligt, satte orden i luften ovanför matbordet. Jag tvingade fram ett 'mhm', försökte krydda det med lite entusiasm, men min första tanke var; bättre, på vilket sätt? Går det att bli bättre? Och är han ärlig?

"Jag menar det. Jag vet att jag haft mina brister."
Det måste finnas en hake. Har polisen äntligen kommit på vad som pågår innanför dessa dörrar? Håller de honom under fängelsehot?

"Nu när din mamma—"

"Paul!" Snäste min mamma skarpt åt honom. Det fick mig att se på henne, och hon hade stelnat till. Skar bara maten i bitar men åt ingenting. Klumpen i magen kom tillbaka. Vadå, nu när min mamma?
Han satte armbågarna på bordet och knöt händerna.

"Vad? Hon är vår dotter, hon borde få hänga med på nyheterna?" Han såg på mig, och jag var rädd att ta ögonkontakt med honom. "Din mamma är med barn."

Jag satte i halsen. Plötsligt, på ett ögonblick, var jag mätt och ville kräkas. Jag såg på mamma, som släppt besticken och begravt ansiktet i händerna.

Det var svårt att hitta orden i huvudet, det var bara en stor storm av närvadvarför. Min mamma, hon skulle inte— nej. Nej, nej, nej. Min mamma hon skulle inte...
Jag mådde illa. Hon skulle inte gå med på det, inte i den här situationen. Åh fy.

Jag släppte besticken så det lät i bordet. Då ställde min mamma sig upp och gick iväg, med snabba små steg for hon ut i hallen och uppför trappen.

Paul, det äckliga monstret, såg på mig. Jag ville slå honom, jag ville trycka in hans feta nylle innanför skallen, jag ville slå hela dukningen i huvudet på honom, glas efter glas.

"Du tar disken." Sa han, sedan försvann han uppåt efter mamma.
Så var det bara jag kvar, och tystnaden. Det tog lång tid innan jag kunde röra mig utan att spy.

Saker börjar hända, :)

Aja, hoppas du har ett bra sommarlov (eller om du jobbar)! Jag älskar att sitta uppe hela nätterna och lyssna på musik, det är en av de bästa sakerna med sommaren! <3

Mvh Astrid