Falling for....him

Kapitel1. ' Hjälp '

'The hardest part wasn't losing
them,
it was learning to live
without them. '

-------------------------------------------------------

Kära dagbok
Idag är det 2 år sedan dom försvann, 2 år sedan mitt liv förändrades totalt något som jag trott aldrig kunde hända så snabbt. Idag är det 2 år sedan jag förlorade min familj, dom som betydde mer än allt för mig... Hur kan livet bara ta ifrån dig något som betyder så mycket? Hur kan livet ta dom du älskade mest på jorden, hur ska man kunna leva livet? Om jag bara kunde få se dom och berätta för dom en sista gång att jag älskar do-

" Samantha "
Hördes ett rop kommandes från köpet, vad gör Diana uppe nu tänkte jag? Ska hon jobba så här tidigt? Väldigt ovanligt henne..

Diana var min mammas bästa kompis, efter min familjs olycka så tog hon hand om mig som att jag var hennes egna dotter. Diana var med i olyckan och var även den ända som överlevde, hon hade som löfte att ta hand om mig ifall något någonsin skulle hända familjen.

Hon höll löftet och har nu tagit hand om mig i 2 år, självklart har hon tagit hand om min innan olyckan också men då var det inte på fulltid som det är nu. Nu idag bor jag hos Diana tills jag hittar en lägenhet.

Back to reality, jag torkade bort tårarna som jag inte hade märkt runnit ner på kinden och svarade Diana

" Jag kommer alldeles strax  " ropade jag tillbaka och började göra i ordning mig innan jag började gå mer mot köket där Diana stod.

Jag gick förbi vardagsrummet och in till köket där Diana stod och gjorde pannkakor. Klockan var strax efter halv 8 och jag började jobba klockan 9.

Diana stod med ena hand på höften och kollade ner på tidningen medens hon nynnade på någon konstig låt, hon gav tidningen en sista blick innan hon la ifrån sig den och vände säg mot mig.

" Godmorgon hjärtat "

" Godmorgon Diana " sa jag och log mot henne med ett stort leenden på läpparna. I vanliga fall hatar jag att le dels för att jag gillar inte mitt leende, och dels för att bakom ett leende gömmer sig många historier.

" Jag har velat prata med dig om en sak. " sa Diana med en orolig blick i ögonen, har ni hör att ' actions speaks louder than words ' eller ' the eyes shout what the lips fear to say ' det såg man i Dianas ögon...nästan som att hon har försökt undvika att prata om detta, men att detta är ett måste oavsett.

Jag drar ut en barstol och sätter mig stadigt på den och vänder mig tillbaka till Diana och svarar svara långsamt.

" O-okej "

Jag såg skräck i Dianas ögon, något som jag aldrig sett förut. Aldrig någonsin. Jag undrar vad det är som händer, varför ser Diana så rädd ut hon har aldrig visat rädslan eftersom hon själv har lärt mig att, visa aldrig någon din svagast punkt eller din rädsla för det är något dom kommer använda mot dig.

" Det handlar om din fam- " Diana avbröts av mobilen, hon tar sin mobil och svarar.

" Hallå " svara hon med en darrig röst

Jag kollar på Diana men en förvirrad blick, jag känner hur min kropp blir till sten, jag känner hur mitt skelett i kroppen blir till is. Jag vrider på huvudet mot Diana och hon märker att hon har nu lyckats fånga min uppmärksamhet.

" Nej, jag lovar. Gör bara ingenting snälla. " svara Diana och försöker låta stark i rösten men jag hör att något är fel, något är väldigt fel. Antingen så kommer Diana berätta för mig själv vad det är som pågår eller så kommer jag själv ta reda på det, ensam. Jag börjar bli väldigt orolig nu och jag märker hur hårt jag spänt min mobil i handen så det kändes nästan som att blodkärl kommer spricka.

Diana avslutar samtalet och lägger snabbt upp pannkakorna på en tallrik med sirap och några bär. Hon tar även fram juice och sedan börjar hon plocka ihop sina grejer och lägger dom i sin väska och rör sig mot dörren snabbt.

Jag bara sitter där helt förvirrad och får inte fram ord ut ur munnen. Jag har så många frågor som jag vill ställa, jag vill bara ställa dom alla på en gång.

" Diana vad är det som händ- " ropar jag hög för att hon ska stanna men hon stänger ytterdörren och hoppar in i bilen och kör iväg.

Vad är det som pågår detta är sinnesjukt, först min familj nu Diana?

Jag åt upp två pannkakor och hoppade sedan ner från stolen och bestämmer mig för att ringa till chefen och säga att jag är sjuk, jag tänker inte låta detta gå.

Jag ringer Anastasia, som är min bästa vän och varit de sedan förskolan och förklara för henne vad som hänt och att Diana inte vart hemma på nästan 12 h, jag börjar bli väldigt orolig och min mage gör ont. Så Ana ( förkortningen på Anastasia )  ber mig komma över till hennes hus och prata om det mer där.

Jag går upp till mitt rum och sätter upp mitt hår i en slarvig bulle och sedan byter om till ett par Nike sweat pants och en sweater sedan tar jag min mobil och ett par nike skor och går ner igen till ytterdörren. Jag tar på mig skorna, släcker lampan och går ut för att låsa ytterdörren och det är då jag hör ett som fick mig och hoppa till så jag till och tappar mobilen på marken. Jag börja sakta vända mig om.

Precis när jag nästan vänt mig om helt känner jag en hand över min mun. Jag började skrika om hoppades verkligen på att grannarna skulle höra eller bara någon i området, men det var meningslöst för att alla i detta området bryr sig inte så länge ingen gör något mot dom.

Mitt hjärta slog så hårt och snabbt, det har aldrig i hela mitt liv slagit så som det gör nu. Jag visste heller inte vad jag skulle göra eftersom främlingens tag var väldigt starkt och hårt.

Det taget han hade om mig hade inte nån kvinna kunnat bryta sig ifrån.

Jag började få tankar på att tänk om han våldtar mig, sen dödar mig och dumpar min kropp i en skog eller vatten där ingen någonsin kommer kunna hitta mig.

Jag försökte ännu en gång bryta mig ifrån hans grepp, men inget funka. Jag hörde hur personen började klaga och bli irriterad och det var då jag fick svaret på min fråga, det var en definitivt en man bakom mig.

Jag kunde nu inte längre hålla tillbaka min känslor så jag brast ut i tårar. Tårarna rann ner som vatten på kinden men han brydde sig inte han vägra släppa mig. Jag kunde knappast se längre, min syn började bli suddig.

Jag började få tankar om serier/filmer jag sett om tjejer som vart i exakt samma situation som jag är i nu, då satt jag alltid framför tv:n med glass i handen och en filt och skrek alltid på tjejen " spring "  men det är mycket svårare än vad man tror det är eller vad det ser ut och vara.

Jag började må illa, väldigt illa allt jag knappt orka tänka längre, att jag knappt kunde stå på mina egna ben. Jag kände hur svag jag blev i kroppen, hur kroppen började sakta ge upp. Huvudet började snurra, jag såg så suddigt att jag såg 4 personen av mannen bakom. Jag kunde inte ge ett ansiktet direkt utan jag såg bara hans svarta skugga.

Jag tittade en sista gången på huset och försökte skrika men inget kom ut.

Sedan blev allting svart.

-------------------------------------------------------
Hoppas ni gillar min bok:)
Gilla gärna och tipsa era kompisar om den. Kommentera gärna också vad jag kan göra bättre. Tack!

Xx