Handling:
Christine Lesley är en vanlig tjej som bor i en vanlig familj, i en vanlig by. Hon går i en helt vanlig skola och har helt vanliga vänner, tror hon. Sanningen är att Christine egentligen är adopterad, hon har en trillingbror och en trillingsyster, de föddes alla på samma dag men av något skäl så var trillingarnas riktiga föräldrar tvugna att adoptera bort Christine.
När sommaren sakta övergick till höst och löven på träden fick sina granna färger skulle en flicka vid namn Christine snart fylla 16 år. Det var då dags för henne att skaffa ett jobb. Hon bodde med sin mamma och pappa på en liten ö omgiven med inget annat än vatten så långt ögat kan nå. Denna flickan är jag.
Mina fötter längtade efter att vada ut i det blåa vattnet där jag stod, omgiven med tusentals meter av gräs. Jag kände lyckan stiga inom mig och sprang ner till stranden där vattnet böljade in på den ljusa sanden. "Vänta! Vänta på mig!" hörde jag Tristan ropa bakom mig. Jag vände mig om och gav honom ett brett leende som svar. Tristan var och är min bästa kompis, faktum är att jag inte har några andra än honom. Vi har känt varandra i nästan nio år nu, vilket är mer än halva mitt liv. Han är ett år äldre än mig, så vi går inte i samma årskurs. Faktum är att han inte ens går i skolan längre, på vår skola -det finns bara en enda skola på vår ö och det finns inte tillräckligt med plats eller elever för en till- slutar man när man nått åldern 16. Tristan fyllde 17 i år och jag ska fylla 16 om bara några dagar. Vilket betyder att jag snart ska börja jobba, Tristan visste direkt och har alltid vetat att han ville bli elektriker. Till skillnad från mig, jag har svårt att föreställa mig mig lyckas med något. Jag är oerhört klumpig -det vet nog alla vid det här laget, jag är alltid den som snubblar och spiller ut soppan, eller råkar göra sönder något oerhört viktigt och antikt som inte går att ersätta- och lyckas sällan med något jag gör. Tillochmed om jag försöker extra hårt, verkar det ibland som om det bara förvärrar allt tio gånger mer.
Som tur är är det några dagar kvar tills jag måste bestämma mig. På en speciell dag som håller rum på sista dagen på året, den kallas Väljardagen -passande namn- utses alla ungdomar som fyllt 16 under årets gång till vad de ska arbeta som under resten av deras liv. Man kan inte byta jobb när man väl har utsetts till något, jag tycker att det är lite orättvist att man inte får välja sitt jobb själv, man ska ju trots allt ha detta jobbet i nästan hela sitt liv. De vuxnas förklaringar är att det blir rättvist så, om alla fick välja vad man ville jobba som skulle det vara många jobb som ingen ville ha och flera jobb som för många ville ha.
Det är ett teknologiskt system som bestämmer ungdomarnas jobb, ingen människa. Tydligen ska det på något sätt veta precis vilket jobb som passar just mig. Men hur kan egentligen ett datasystem veta vad jag passar att jobba som? Mina föräldrar har berättat om hur det var för dem när de utsågs till deras jobb, när pappa skulle utses -han är brandman- fick ungdomarna genomgå ett test. Fysiskt. Det är inte pappas starka sida, men med hjälp av hans höga IQ klarade han sig bra. Tror jag. Han har ju ett bra jobb trots allt. När mamma skulle utses -hon är barnläkare- var testet ett prov, man skulle svara på frågor och på det sättet skulle systemet ta reda på vad som passade deltagarna. De skulle skriva med penna på papper, på något sätt var det kontrollerat så att man inte kunde ljuga, mamma hade berättat det. Deras instruktör under provet berättade att så fort man försöker skriva en lögn får man en elchock. Såklart så finns det alltid sådana som bara måste prova att bryta mot reglerna. De trodde inte att systemet med elchocker skulle fungera, att instruktören bara sa så för att skrämma dem. Men senare fick de bevis, två elever som bestämt sig för att testa det blev en aning grillade. Det var inte så att de dog eller något allvarligt, deras kläder blev kolsvarta och trasiga och håret som färgats svart, stod ut åt alla håll och kanter.
Båda mina föräldrar har bra jobb, men hur ska jag lyckas få ett? De som vägrar skaffa ett jobb och leva som de andra blir ivägskickade i båtar med en veckas mat och dryck, de bannlyses från ön och får aldrig komma tillbaka. De flesta tror att det inte finns något annat land eller någon annan stans där det finns liv än här på vår ö, så att bli ivägskickad räknas som att dö ute till havs. Jag vill inte bli ivägskickad, men tänk om mitt test inte kan visa var jag passar in? Det har hänt att systemet inte har visat något, men ingen vet vad som händer med dem som fått detta resultatet. Ingen har någonsin sett dem igen efter det. Om jag vägrar att ta testet blir jag ivägskickad och kommer säkerligen aldrig se land igen.
Men tänk om det finns något annat där ute? Tänk om det finns andra människor, precis som vi?
