Södermalmspojkarna

19

Fred

"Du är kär i honom." Ludvig ler roat.

"Va?"

"Du är kär i honom. Helt totalt jävla förälskad. Visst?"

"Vem? Va?"

"Men sluta, du vet vad jag pratar om. Vem jag pratar om. Lukas, förstås!"

Rodnaden på mina kinder måste djupna i mörkaste rött.

"Eller hur?" säger Ludvig retsamt.

"Hur vet du...?"

"Herregud, Fred. Det är helt jävla uppenbart. Du är så lätt att läsa. För det första ser du på honom som om han är det vackraste i världen. För det andra vidgas dina pupiller, du blir alldeles röd i ansiktet, du torkar av dina svettiga händer på tröjan, visst? Och för det tredje har du fått mycket mer energi och studsar fram med ett typiskt förälskelseflin."

"Det behöver inte betyda att..."

"Nej, såklart inte. Liksom att bara för att jag står här behöver det inte betyda att jag står här."

"Va? Vad snackar du om?" säger jag förvirrat.

"Jag konstaterar bara det uppenbara."

Jag lägger ifrån mig pennan. "Är det så tydligt?"

Och Ludvig lägger huvudet på sned och säger allvarligt "ja, Fred".

Jag sätter händerna för ansiktet. "Herregud." Sedan tittar jag upp. "Tror du han vet?"

"Jag vet faktiskt inte", säger Ludvig fundersamt. "Jag har funderat på det. Men jag är osäker. Jag är ingen expert på sånt här. Om du vill ha kärleksråd får du snacka med Albin. Han verkar vara..." Ludvig harklar sig och flinar. "... rätt proffsig, så att säga."

Jag tvingar mig själv att försöka andas lugnt.

"Du funderar inte på att berätta för honom?" säger Ludvig.

Så gärna jag skulle vilja. Men jag är rädd. Jag har aldrig haft ett förhållande med någon tidigare, aldrig varit förälskad i någon. Jag vet inte hur man ska göra för att någonting ska hända. Sedan skulle jag inte förstå varför han skulle vara intresserad av mig. Jag är en klossliknande byggnad. Tråkig och ful. Och egentligen är jag allt annat än impulsstyrd, men orden som kommer ur min mun är faktiskt genomtänkta, om än impulsivt genomtänkta. "Okej. Jag gör det. Jag berättar för honom. Idag." Jag ser på klockan. "Nu. Vi har franska om sju minuter."

"Åh herregud, lycka till, för fan", säger Ludvig häpet. Han är förvånad, men inte lika förvånad som jag.

"Tack. Vi ses sen", säger jag och samlar ihop mina saker, tar min ryggsäck, reser mig och går med snabba steg mot A-byggnaden. Allt detta med stegrande puls och sinnen som skruvas upp på max.