Södermalmspojkarna

16

Freds perspektiv

Det gör ont. Jag ser Lukas framför mig tillsammans med den där Vendela. Jag vill inte tänka på det, men det är omöjligt att låta bli.

Jag är på väg ut genom ytterdörren när mamma hejdar mig genom att ropa mitt namn. Jag vänder mig om och ser henne stå där med det där jävla leendet. Jag är redan på dåligt humör efter Lukas-och-Vendela-grejen. Det blev inte precis bättre av att det spöregnar så att jag inte kunde gå ut och springa, utan tvingades göra situps istället.

"Fred, du glömmer inte att vi har gäster ikväll", säger mamma. Jag gör en ofrivillig grimas, inte det. "Jag vill se ett bättre uppförande än igår, är det uppfattat?"

Jag avskyr att hon behandlar mig som ett litet barn, och inte som den myndiga person jag faktiskt är.

Måste jag vara med ikväll? vill jag fråga, men istället säger jag "jag förstår, mamma".

Jag går ut genom dörren och fasar inför kvällen. Jag har inte lust att sitta till bords och äta med mammas och pappas urtråkiga vänner som har konstiga värderingar.

Det regnar fortfarande en aning, men inte alls lika mycket som förut.

***

Albin har sitt fåniga förälskelseflin idag.

"Jag sms:ade Vendela igår", säger han. "Jag skulle aldrig ha vågat om jag inte varit full. I alla fall, jag frågade henne om Lukas och hon sa att de definitivt inte är ihop, fattar du? Och hon ville ha mig tillbaka, den fina människan."

"Eh, okej", säger Ludvig.

Allt jag kan tänka på är Lukas. Han och Vendela är inte ihop. De var aldrig det. Med ens har dagen blivit hundra gånger bättre.

"Hallå? Fred, hallå?" Jag rycks tillbaka och ser Ludvig vifta med handen framför mitt ansikte. "Jorden anropar Fred. Är du där?"

"Ja", svarar jag och förbannar rösten som går upp i falsett. "Jag måste till franskan nu, hejdå!"

Jag går med snabba steg mot franskasalen. Lukas står utanför med ett matt uttryck i ansiktet, biter ängsligt på sina redan nedbitna naglar. Rysningar far genom min kropp och en storm börjar röra sig däri. Nej, tänker jag. Har han ångest igen?

Jag går fram till honom. "Hej", säger jag försiktigt.

"Hej", svarar han.

"Hur är det?" frågar jag.

"Bra."

"Säkert?"

"Nej." Han biter sig i läppen.

"Vill du prata om det?"

Han slår ner blicken och hänger med huvudet. Jag undrar vad som rör sig därinne i hans huvud. Jag vill så gärna veta.

Han tittar upp. "Vi börjar nu", säger han. Jag vänder mig om och ser att folk redan har börjat gå in i klassrummet. Innan vi går in frågar jag honom om det är någonting jag kan göra, "inte just nu", svarar han, inte just nu? Vad menar han? Men det frågar jag inte.

Vi behöver bara ta närvaro, sedan kan vi gå ut och filma. Det är näst sista lektionen för projektet. Nästa lektion ska vi klippa ihop filmen. Idag ska vi filma unceldete, en blå himmel.

Jag och Lukas går tysta nerför trapporna. Inte förrän vi kommer ut på skolgården inser jag att han verkligen, verkligen inte mår bra. Han ser ut att vilja lägga sig ner på marken här och nu.

"Du, Lukas", säger jag. "Mår du inte bra, fixar jag det här själv. Det är lugnt."

Då ser han ut att vakna till. "Varför skulle du göra det själv?" säger han förvirrat.