Att växa upp

Del tretton - Fritids

Del tretton - Fritids

Det fanns faktiskt en annan dörr i kuratorns rum. Den ledde in till ett annat litet rum utan fönster och dörrar. Så meningslöst. Nils övertalade mig om att det är säkrare för oss att vara här än i det andra rummet. Jag tror att detta rum används som lager, för det ligger lådor överallt och det finns endast en liten lampa i taket.

Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att bli så medveten om en person. Veta att hen finns där och hör och ser allt jag gör. Till exempel som nu när min mage kurrar varannan minut i det tysta rummet.

Jag sitter för tillfället i ett hörn på en brandfilt vi hittat också i något hörn, Nils sitter på sin jacka någon meter bort. Vi vågar inte röra oss då vi tror att de har sensorer som kan utlösa larmet. Jag vet inte om det är sant eller inte men jag vågar inte pröva om så är fallet. Springa ut härifrån kommer bara att medföra två personer nedkletade av cola som blir tagna av polisen.

En tredje gång kurrar min mage.

- Är du hungrig eller? säger han lite skämtsamt. Jag nickar med en besvärad min.

- Jag åt typ inget till frukost, svarar jag honom och drar handen lite generat över axeln. Varför gör jag det? Det är inget på min axel.

- Jag åt inget heller, säger han. Det blir tyst igen och jag känner att vi verkligen måste prata annars kommer min mage att höras ännu tydligare.

- Var bor du nånstans? frågar jag lite i desperation. Han kollar på mig en stund och svarar sedan.

- Vid Kopparbacka nära konsum, i ett vitt hus med rött tak om du vill veta, säger han lite sarkastiskt.

- Men jag bor ju också i närheten där. Jag bor ungefär hundra meter från konsum, i en grön villa. Har du sett det? frågar jag honom.

Jag hör ett svagt mummel från honom som jag tolkar som ett "ja". Jag fortsätter inte på ämnet.

- Vad sa du till dina föräldrar? frågar han mig och jag antar att han menar var jag egentlifen ska spendera natten någonstans.

- Jag skrev till dom att jag sover över hos Amanda.

- Vet dom inte om att ni inte hänger längre? frågar han mig och kollar på mig samtidigt som han fixar till frillan. Han har en fjong som sticker upp på ett ställe men han får inte plattat ner den. Jag skakar på huvudet.

- Dom vet inte så mycket om mitt sociala liv egentligen, säger jag med ett skratt. Mitt extremt stora nätverk av relationer, spär jag på skrattande. Nils skrattar lite också. Han ser söt ut.

Vi sitter tysta en stund till, tills att min mage väljer att ropa på sina fjärran valvänner trehundra mil härifrån.

- Du har verkligen ingen mat med dig då? nästan ber jag honom. Han skakar på huvudet leende.

- Vi ska inte leta efter något då? frågar jag. Han ser oroligt på mig.

- Nej, tänk ifall.. 

- Jag vet, men jag seriöst dör här. Han säger inget. 

- Då får jag gå och lägga mig nu då. Jag kan inte tänka på annat. Jag börjar lägga mig ner på sidan på det hårda golvet och drar brandfilten om mig. Men jag kan inte sova, lät jag för taskig? Vill han inte ha mig här?

- Kommer du ihåg fritids? Hans stämma förvånar mig. Jag öppnar ögonen och ser att han också har lagt sig ner där han förut satt. Hans ärr i pannan syns tydligt och som vanligt får jag skuldkänslor.

- Fritids? Ja, jag är ju inte senil, svarar jag honom sarkastiskt.

- Jag menar fritids på Kopparbackaskolan, säger han och jag stelnar till.

- Ja, vart vill du komma? frågar jag honom hastigt. Han gnuggar sig i ögonen och reser sig upp och sätter sig på huk. Av någon anledning bultar mitt hjärta riktigt snabbt. Han viker med blicken.

- Asså, vi brukade ju hänga då. Jag stelnar till ännu mer och reser mig sakta upp. Allt faller på plats. Det är därför jag kände igen honom den dagen jag råkade knuffa till honom, det är därför han är så lätt att prata med.

- Jaså. Men.. Han ser spänt på mig med hans gråa ögon. 

- Men var inte det en tjej? får jag tillslut skämmigt ur mig. Han ser lite fundersam ut.

- Nej, såvitt jag vet har jag inte varit en tjej när jag var yngre, säger han skrattande. Jag skrattar med honom och helt plötsligt känns allt mycket lättare. 

- Kommer du ihåg när en i tvåan hade skitit på sig och sprang runt i underkläder och så fick vi leta reda på rena kläder? frågar han mig leende. Jag bara skrattar och nickar, lite rädd att känselsensorerna ska avlösas.

- Men Gud, jag trodde att du var en tjej då Nils, skrattsäger jag igen och flyttar händerna till mina kinder för att på något sätt dölja min rodnad. Han bara skrattar.

- Jag hade ju ganska långt hår då, säger han med glimten i ögat.

- Det behöver ju inte betyda att man är en tjej, säger jag.

- Nej, men det kan vara en förklaring, säger han med glimten i ögat igen. Jag ler, och han ler och det känns mysigt.

Sedan somnade vi efter en stunds samtal om extremt intressanta och händelserika dagar på fritids.

Nils, lilla Nils med de gråa ögonen och blonda året, med ett ärr i pannan och egentligen för stora öron. 

Jag blir rädd för mig själv.

---------

Nästa del uppe!

Om ni läser del 4 så ser ni att Ava har tänkt på Nils innan ;)

Snälla, jag vill gärna ha kritik, bra och dålig, om detta. Jag känner mig egentligen väldigt osäker.

Kommentera gärna och tryck gärna på "rösta"-knappen om du tyckte att den var bra, och vill ha mer.

Nästa del kommer att handla om "pranket", som Nils säger. Spännande... ;)

- Skogseja