Lycklig, kär och förkrossad

Kapitel 8

''Hej Melissa...'' sa han med en låg ton och ett leende på läpparna. Ett bad-boy leende. Sebastians blick var fast i mina ögon, men hans sätt att se på mig gav mig rysningar.

''Åhh.. det var så längesedan vi sågs. Och vad du har växt gubben!'' utbrast mamma medan hon nöp Sebastian löst i kinden med ett leende mot hans mamma Moa.

Moa kom trippandes fram till mig med ett par klackskor höga som skyskrapor. ''Men Melissa, min lilla sötpotatis! Hur mår du?'' skrattade hon fram och hoppade på mig med en kram.

Min blick var fortfarande hypnotiserad av Sebstians sugande blick. När hans mamma släppte mig slet jag blicken från honom och stirrade på mamma som om hon var knäpp.

'DU HAR SLÄPAT IN ETT MONSTER I HUSET KVINNA!' försökte jag mima. Ingen reaktion.

Av alla mammor på jorden fick jag den med minst medkänsla och minst hjärna.

Mamma gav alla en gest att vi skulle sätta oss i vardagsrummet. Men vid dörröppningen in dit tog hon tag i min arm. ''Vänta här på de andra.'' mumlade hon tyst.

Hennes steg gick snabbt bort från mig in till soffan där Moa hackade på att Sebastian stirrade. 'Vadå de andra?' tänkte jag för mig själv medan jag snurrade en hårslinga runt fingret.

''Pling plong''

Jag vände blicken till den vita dörren och hörde hur Moas ljusa röst dämpades.

Mina steg smög sakta fram till dörren, jag drog ner handtaget och öppnade försökte. I dörröppningen stod Troy med händerna i byxfickorna bakom Theo och deras mamma.

'Helvetes jävla piss...' mina tankar snurrade i huvet tills jag märkte att jag stog och stirrade på dom. ''Oj...eh, k-kom in...'' mumlade jag och backade för att de skulle få plats i hallen.

''Hej!'' utbrast hans mamma och kramade mig hårt. Ur vardags rummet kom min mamma nu utrusande för att få krama om hela deras familj.

Theo gick bara förbi mig med en blick, en konstig blick, medan han drog handen genom håret. Direkt efter kom Troy och överraskade mig med en kyss. Hans skära läppar nuddade mina och han gräl om mig gav mig gåshud. Den varade inte länge eftersom jag märkte att våra mammor inspekterade oss noggrant.

''Troy, kom, vi måste snacka!'' Viskade jag tyst i hans öra medan jag kramade honom och det ända jag fick till svar var en kort nick.

~Troys POV~

Melissa drog upp mig på övervåningen och in i sitt rum. Hon stängde dörren sakta efter sig och vände sig om med panik i blicken.

''Har det hänt nåt?'' Frågade jag med en hes röst. Hon nickade snabbt och la sig ner på den obäddade sängen.

''Där nere är Sebastian...'' viskade hon med ansiktet nerborrat i kudden, och jag kunde höra hur tårarna ville rinna ner för hennes kinder.

Det kändes som att min mage vändes ut och in med ett inbyggt vulkanutbrott. ''Vafan gör han här?'' röt jag till. Melissa höjde ansiktet från det dyblöta kudden av tårar och skakade på huvet med en ledsam min.

''MELISSA! KOM NER!'' ropade hennes mamma nerifrån vardagsrummet. ''Det är dags att äta.''

Med ilska inom mig gick jag ner med tunga steg och en tårögd Melissa bakom mig. Inne i 'finrummet' där vi skulle äta satt Sebastian med sin keps bakvänd och stirrade på Melissa storögt.

Hans blick flög över till mig. De ögonen kan döda. Våra mammor kom med maten så fort vi satte oss. ''Så Troy, när träffades du och Melissa?'' mumlade min mamma med munnen full med gnocchi.

''Ehh...'' Min blick flyttades till Sebastian för nån sekund. Hans gaffel var nedkörd i köttet och kniven satt han och gnodde mot käken med ett flin på läpparna.

''Jag träffade henne första skoldagen.'' Sebastians flin blev större och större för varje sekund. Melissa, som satt bredvid honom, såg livrädd ut. Paniken i hennes ögon reflekterades ut till hennes kroppsspråk.

Med ögonen fäst ner i maten petar hon med gaffeln i salladen. Hon lyfte blicken för bara en sekund med tårar rullandes ner för kinderna.

Sebastian nickade snabbt och gick ut. Okej? Bara sådär eller?

~Melissas POV~

När Sebastian gick ut blev det som en lättnad. Under hela middagen satt jag och försökte lista ut ett sätt från att 'rymma' iväg så jag slipper Sebastian. Men han stack innan mig.

En pinsam tystnad spred sig över bordet. Min blick möttes Troys och hans gyllene ögon gnistrade av den nedsläckta belysningen. Kunde det bli mer romantiskt?

Ja egentligen kunde ju det bli det. Om våra föräldrar och deras brorsor bara kunde försvinna ut i tomma intet skulle allt bli helt perfekt.

''Eh tack för maten mamma.'' Min blick hade fortfarande kontakt med Troy medan jag försökte säga 'tack'.

''Ja tack.'' Log Troy. ''Ska vi gå ut?'' Jag nickade sakta och ställde mig upp.

Ute vid sjön nedanför mitt hus var det fortfarande lite ljust och man såg svanarna försöka hålla tålamodet med sina ungar.

''Undra om man får se mini-Melissa springa runt nån dag...'' suckade jag medan Troy la en mjuk arm runt mina axlar. Han mumlade tyst till svar och kysste mig lätt på tinningen.

Det är nog lite tidigt att tänka på sånt än va?

Jag slöt ögonen och hörde vinden få vattnet att klunka och ett ljud som lät som att nån kastade en sten. Jag öppnade ögonen fort och letade efter Troy med blicken.

Nedanför mig ser jag en medvetslös kille med ett blödande sår i huvet. ''Troy?'' Jag tittade runt för att se vad det egentligen var, men det dröjde inte länge innan jag såg en annan kille komma springande fram till mig med en mask för ansiktet och en svart påse i händerna.

Allt blev svart och det ända jag fick ur mig var ett kvavt skrik.

---------------------------

DUN DUN DUUUUN...

Förlåt att jag inte har lagt ut något på ett tag, med det har varigt så 7kt mycket i skolan just nu. Jag ska försöka att förbättra mig och skriva lite fler kapitel.

Älskar alla er som läser min bok och hoppas att ni mår bra<333

Kramiuiis //L