Ask.Fm ~O.R~ You and I

Rebecca - 11 Augusti 2017

Jag tror att jag hörde syrener, var de syrener? Nej, jag inbillade mig säkert bara.

Rummet som jag är inlåst i är kallt och fuktigt. De är mörkt, nästan helt svart. Jag låter mina fötter vila på de iskalla och stenhårda stengolvet, jag hoppar till. Hur många timmar kan de ha gått sen jag blev inlåst? Varför är jag ens här? De känns som att mitt huvud snart kommer sprängas av den dånande huvudvärken, och hungern som jag nästan hade glömt bort. Jag är kissnödig och måste verkligen kissa, men jag vet inte riktigt när jag såg min kidnappare sist. De var länge sedan i alla fall, jag är trött, hängig, smutsigt hår, jag saknar riktigt mat.

Han har gett mig inpackad mat några gånger, inte speciellt gott. Jag hade de bättre, de förra rummet hade i alla fall en lampa och en madrass. Men jag blev flyttad hit eftersom att jag lyckades ta mig loss och hittade min mobil, skickade iväg de där dumma sms:et till Omar, som säkert redan hade slutat leta. De känns som att de är så sjukt länge sedan jag skickade sms:et, jag antar att han gick till polisen. Men jag är kvar här, vilket måste betyda att de inte kunde göra något.

Jag borde kanske vänja mig vid de här, de är bara att inse fakta, jag kommer inte ut härifrån.

-

Jag hörde de igen, var de syrener? Jag tror inte de.

Jag orkar inte med detta längre, jag måste gör något. Jag ställer mig upp och börjar leta vid alla hörn, leta efter något vasst.

En sten, okej, vad kan jag gör med den här?

Jag har sett The 100, vad gör de där. Vad gör Clarke varje gång som hon blir tillfångatagen, hon tar sig ut. Men hur då? Mina tankar snurrar runt och jag går igenom scenerna i huvudet. Clarke, Clarke, hon fejkade sig egna död.

Jag börjar fort slipa stenen mot golvet, för att få den vassare. När jag tycker att den är nog vass trycker jag den mot min panna, drar så hår jag kan. Helvete vad ont de gör, ett stönande ljud får jag ur mig när gjort ett litet men djupt sår. Helvete, helvete, helvete. Helvete vad ont de gör. Men jag måste samla mig, jag kan inte tänka på smärtan nu. Blodet som runnit ner för mitt ansikte smetar jag försiktigt ut på min hals. Jag river upp två djupa sår på mina armar och lägger mig på golvet.

Nu ligger jag på golvet, och bara väntar.

-

Plötsligt kommer han in och går fram till mig, han mumlar något i stil med 'Jaha, vad gör jag nu.' Samma ögonblick som han tänker röra mig hörs en hög smäll. Han lämnar mig och springer ut ur rummet. Jag hör en dov röst säga "Nicklas Fors, du är gripen."

Jag reser mig fort upp och skyndar mig ut ur rummet, ett gäng poliser leder iväg min kidnappare som tydligen hette Nicklas. Jag bara står och tittar på poliserna som tittar på mig.

Jag är räddad

-
Jag lovade er ett kapitel till helgen, här är det! Ni som inte fattade så är Clarke huvudpersonen i serien The 100 :)
Tack för att du läste detta kapitel ;))