Om vampyrer fanns

Kapitel 7

Felicia sjunker långsamt ner längs väggen med huvudet mot sin axel. Hennes handled har två små hål där det rinner färskt blod från. Jag drar med tröjärmen över min mun för att få bort det värsta. Skuldkänslorna hänger som ett stort svart moln över mig. Hon kommer nog inte precis förlåta mig för det här. Om hon ens vaknar igen..
Jag skjuter genast bort den tanken och börjar gå mot dörren. Den är samma färg som resten av rummet, cement grå. Jag lägger min hand på det blanka dörrhandtaget och trycker ner det långsamt. Dörren går upp med ett klick och jag stiger ut från rummet.

Utanför är det en lika smaklös stil som i rummet. Jag undrar hur länge jag har suttit där inne, hur länge jag var nersövd.. Jag ser mig omkring, det finns tre långa korridorer. En rakt fram, en åt höger och en åt vänster.
"Det är väl bara att börja leta" mumlar jag för mig själv och börjar gå rakt framåt. Efter något som känns som ungefär hundra meter svänger korridoren av åt höger. Nu är väggarna inte gråa längre, utan fulla av färgglada målningar.

Jag fortsätter gå medan jag betraktar figurerna som jag inte kan se vad dem föreställer. Alla dessa färger påminner mig om drömmen jag hade förut.
Efter en stund börjar färgerna tonas ut mot den gråa väggen och tillslut ser jag bara en massa text överallt. Men mitt bland all bokstavs kaos finns det på den högra väggen en inramad text. Jag stannar upp för titta närmre men känner inte igen språket, det ser ut som någon typ av profetia. Jag kollar noga igenom texten ett par gånger och till slut slår det mig att det är på latin.

Jag känner efter på min bakficka på jakt efter min mobil så att jag kan översätta texten. Fan, jag lämnade den hemma. Till slut inser jag att det inte finns något annat att göra än att gå vidare, så det är precis vad jag gör.

Korridoren svänger av åt höger igen, denna gången utan några överraskningar. Jag ökar takten och börjar tycka att tystnaden här plötsligt blir obehaglig. Men så skymtar jag en dörr längre fram och tar mig dit på bara några sekunder. Dörren är mörkblå och blank. Jag öppnar dörren direkt utan att tänka mig för, vilket jag tydligen inte borde ha gjort.

Framför mig ligger upp mot femtio blodiga människokroppar, dem flesta utan huvud. Givetvis döda. Dem ligger i fem olika högar med armar och ben huller om buller. Mitt i det stora rummet står en naken man. Hans hår är långt och nästan kritvitt men väldigt ruffsigt. Han har puckelrygg och hans händer bär vassa, långa och gula klor.

Han är inte helt naken, brunt tunt hår täcker hans kropp. Han morrar dovt och vänder sig om. Hans ögon är gula och hans pupiller två svarta strimmor. Hela hans ansikte är täckt med blod och han har vita huggtänder. Han står och granskar mig med sina skräckinjagande ögon. Sedan börjar hans kropp formas om. Håret försvinner, klorna fälls in och tänderna glider in i sina gömställen.

Och där står han nu. Min pappa.