Tusen saker värt att leva för

13: suddig blick

(fyllnadskapitel, snälla håll ut! Nästa kapitel har jag experimenterat med lite skrivartaktiker så jag hoppas du gillar det efter detta iaf!)

Vid slutet av dagen begav jag mig hem till Daniel. Han bodde närmast, i ett av höghusen inne i centrum. Hemma ville de inte egentligen veta av mig, med mamma sängliggande och Paul som vakade över henne, så kunde jag lätt dra iväg.

Ikväll var Malins fest. Vid sju skulle man komma, men Daniel säger att man inte ska va där förrän en timme senare.
Vi befann oss i hans kök, jag satt på diskbänken och han höll på att välja mellan en guldfärgad hatt eller om det skulle bli för mycket. Jag tyckte det passade hans personlighet, han var en sådan som gav ifrån sig glädje och gillade att sticka ut. Men han var inte heller helt efter när det kom till stil, så han hade fortfarande tvek om han skulle ha på sig den.
När det knackade på dörren sprang Daniel dit, och det hördes glada Vera-tjut och Daniel-jublanden. Vera chockade mig när hon klev in i köket, iklädd en röd kavaj och metall-aktiga svarta jeans. Håret hade hon släppt ut på ryggen, men satt upp en röd blomma för att hålla undan lugg från ansiktet.
"Du ser bra ut." Sa jag, och nickade medan Vera skrattade.
"Detsamma, kamrat." Hon såg på mig där jag satt på diskbänken. Det blev en ganska stor kontrast mellan oss, sedan hon hade hela sin outfit genomtänkt, och jag hade satt på mig en svart tröja med ärmar till armbågarna, som hade en u-ringning jag inte riktigt var bekväm med. I öronen hade jag satt två silvriga glitterfontäner, och omkring halsen ett svart silkesband som satt åt om halsen. Till sist hade jag dragit på mig ett par svarta jeans, och hoppat i första bästa par converse.
Daniel snurrade runt ett varv framför oss, med guldhatten på, och visade hur bra han såg ut i enkla jeans med en The Smashing Pumpkins tröja.
"Vafan är det där?" Skrattade Vera åt hans hatt, och han tog av den från huvudet.
"En guldhatt." Svarade han, och försökte sätta den på hennes huvud.
"Pff, skippa den. Vi får måla dina kinder eller nåt, hatt blir— Daniel nej." Sa hon när han putade med ansiktet.
Jag njöt av att se på dem. Hur de spelade med varandra, och jag älskade att ha de två som vänner.
Vera tog fram ett limstift, och Daniel hämtade guldglitter, och tillsammans limmade de på guldglittret på hans kinder.
"Det är svårt att tro att du är straight." Sa jag till honom på skämt, och han skrattade.
"Tjejer är som skator, de dras till glittrande saker." Vera slog honom över armen för hans kommentar och skrattade.
"Danielar är som stenar, helt dumma i huvudet." Svarade jag, och alla tre föll in i en kluckande melodi av skratt.
"Såå, är ni redo att dra? Taxin jag kom med kanske lessnar och åker utan oss?" Sa Vera, och i samma ögonblick plockade jag på mig min väska över armen och raceade med Daniel om vem som hann först till dörren.

***

Malins dörr till den vita villan, säkert dubbel så stor som mitt hus, stod öppen och innanför dunkade musik. Taxin körde inte ända fram, utan lät oss gå på grusgången ända från vägen till dörren. Vera snubblade nästan i hennes röda klackar.
Väl innanför dörren ändrades miljön. Klockan var bara halv nio, men ändå hade luften inne i huset blivit halvt kvav, och musiken dånade mellan väggarna. Daniel slog nån parallelkille på armen, och Vera drog med mig till ett bord som stod nedanför deras trapp, fullt med drinkar i genomskinliga plastglas. Hon tog två till sig själv, och räckte ett till mig, sedan drog hon med mig inåt i folkhavet och satte sig på en grå soffas armstöd. Jag ställde mig framför henne, viskade ursäkta när jag råkade bli puttad på.
"Drick!" Sa Vera, i ett försök att överrösta musiken. Hon tog ett av sina glas i klunkar, och efter att tömt det ena sa hon; "Äsch, det är bara cider. Men vafan, det är väl gott ändå."
Jag log mot henne, och drack ur mitt egna. Kolsyran bubblade i halsen, och det smakade fruktigt i munnen.
"Ser du några?" Ropade hon. Jag gungade i takt till musiken, försökte smälta in bland alla dansande ungdomar.
"Några vadå?" Ropade jag tillbaka, böjde mig lite framåt för att höra vad hon säger.
"1: Några vi känner. 2: Snygga personer." Jag skakade på huvudet åt henne.
"Dudå?"
"Jag såg Caroline och Maja vid ingången, men de försvann. Det stod en ganska snygg kille borta vid växten och teven, vänd dig om—"
"Vera, nej, han såg inte bra ut. Din killsmak suger." Retade jag henne efter att ha vänt mig mot henne igen. Hon ryckte på axlarna.
"Varför ska jag ha smak för olika frukter när jag inte ens gillar frukt?" Sa hon tillbaka till mig. Jag skrattade åt henne, men det kändes som ett forcerat skratt, och plötsligt kom känslan av hur jag försiktigt försvann på insidan. Kvickt målade jag upp en fasad på utsidan, lät inte andra se hur tömd jag plötsligt blev.
Fan, kvällen som gick så bra.
Bakom mig grep två händer tag om mina axlar, och jag hoppade till. Jag fick svälja riktigt hårt för att inte skrika till, och bakom mig stod Daniel med en vän, Jack. Jack log stort mot mig, nästan lite för stort, men han såg snäll ut med sitt nötbruna hår och ett plåster på näsan.
"Tjenare igen." Sa Daniel, och Jack vinkade åt oss. Det var lite konstigt, att vinka när vi står typ en meter ifrån varann.
"Har du sett Malin?" Frågade Vera, och Daniel vände sig lite snabbt om bara för att peka.
"Eh, hon var här vid ingången. Hon frågade om ni, eller ja, du, kommit än och jag sa att ni var väl här någonstans." Han höll ett halvtomt glas med cider i handen. Vera reste sig upp.
"Jag ska försöka hitta henne." Hon andades två gånger innan hon fortsatte. "Gud, jag kan inte tro att hon känner såhär mycket folk. Större delen går inte ens i vår skola." Sedan försvann Vera mot ingången, och jag satte mig på soffstödet.
Plötsligt byttes låten, och Daniel hoppade till och skrek "Aaaah! Catfish & the Bottlemen!" Sedan började han hoppa omkring. Jack såg på mig, mer som 'vad är det för jävla vän vi har?'.
"Vad är Catfish & the Bottlemen för namn?" Sa jag skämtsamt, men han hörde mig inte där han dansade omkring.
Plötsligt, när jag var upptagen med att se på Daniel, så skymtade jag en brun kalufs i sidan av mitt synfält. Direkt satte jag hjärtat i halsen, och utan att ens tänka på att vara diskret kollade jag åt sidan.
Det bruna håret hade flutit in i folkhavet, och var påväg bort från mig. Var han här?

***

Klockan visade på kvart i tolv, men det kändes som om den var tre på natten. Känslan av den här lite urholkande tystnaden i bröstet hade tagit över för en halvtimme sedan, och Daniel hade med Jack flutit vidare för kanske tjugo minuter sedan. Vera hade jag inte sett sedan hon drog och letade efter Malin.
Jag satt ensam i en av de gråa sofforna, och hade svurit på att inte ta upp mobilen, men det började bli svårt när jag inte hade något annat att göra.
Huvudet kändes lite lätt efter att ha druckit flera glas av cidern, men främst utav att Daniel hämtat glas med något grejs i som ställts fram efter att cidern tagit slut. Egentligen kände jag hur den tunga delen av mig sattes i moln, som om jag inte kunde se den delen av mig själv, och det var skönt att få pausa.
"Hej, är du här?" Sa plötsligt en varm och trygg röst som jag kände igen bakom mig. Jag drog på ett leende, som faktiskt inte gick att hindra när det spred sig från mungipa till mungipa. Coda gick runt, och satte sig bredvid mig.
"Har du glasögon på dig?" Sa jag, och såg på paret som satt på hans näsa.
"Yepp, linser i vanliga fall. Men det funkar inte riktigt så bra på... fest." Han drog upp ett ben i soffan. Han hade på sig sin mörkbruna läderjacka, som hade ull omkring kragen. Det slog mig att jag aldrig hade funnit en sådan jacka fin, men på honom såg den faktiskt bra ut.
"De passar dig." Sa jag, och såg hur han försökte att inte le, men såg ner i marken när han misslyckades.
"Äsch." Svarade han, och såg på mig ur ögonvrån. "Den här festen är medelmåttig. Visst, det är mycket folk, men jag har typ bokstavligen stått i ett hörn hela tiden, och pratat med typ fem personer." Han såg sig omkring. När jag kollade bort sneglade han även på mig. Jag skrattade.
"Samma här! Jag har suttit där på armstödet, sedan flyttade jag mig hit. Det är vad som hänt mig under kvällen."
"Wow, utveckling!" Sa han imponerat. Jag suckade.
"Jag tror Vera dragit, och Daniel, jag skulle inte vara förvånad om han däckat vid detta laget." Med en klang i rösten skrattade jag. Jag hörde hur jag gick upp i en supergäll ton när jag skrattade, och skyndade mig hastigt med att bli tyst och mumla förlåt. Då såg han på mig som om jag var galen.
"Sa du nyss förlåt för ditt skratt?" Han såg på mig som om han inte riktigt förstod mig, med ena ögonbrynet pekandes nedåt och andra uppåt, och ett halvt leende.
"Eh, ja, kanske. Det var bara för det är jobbigt att—"
"Ellinor, om du får chansen att skratta; skratta för fullt. Skratta så alla andra blir avundsjuka. Det är aldrig jobbigt att höra dig skratta."
Jag log generat, visste inte vad jag skulle säga. Det var något med Coda, något som utmärkte honom. Vilken annan kille som helst som satt sig här hade slängt ut armen över soffstödet och tryckt undan mig och kallat mig 'lilla gumman'. Men han gjorde inte det. Coda var snäll, han frågade ofta hur jag mådde, ibland gjorde han det oftare än Vera.
"Det här är ganska trist, vill du dra? Min bil står parkerad någonstans." Sa han och vände sig mot mig. Han var försiktig med att inte nudda mig.
"Jo, men jag vet inte vart Vera eller Daniel är. Jag måste nog säga att jag drar."
"Har du telefon?"
Jag kände efter i jeansens bakficka, och nickade.
"Problem löst. Kom så drar vi." Sa han, och slängde sig upp ur soffan. Han räckte fram en hand till mig, och med egen vilje tog jag tag med den friska handen och han drog mig upp ur soffan.
Genom folkhavet som stod och dansade, mellan kroppar mot kroppar, försökte jag klämma mig fram och det var en lättnad att få kliva ut genom dörren, och omfamnas av natten.
Coda stannade av på det sista trappsteget och såg på mig när jag förvirrat log lite mot honom, i undran vad han höll på med. Han skrattade och såg ner i marken, mot sina skor, sedan hörde jag hur han andades djupt och sneglade på mig när han fortsatte, med ett litet leende på läpparna. Jag följde efter honom, med den stora frågan i huvudet vad han nyss höll på med.