Fucked Up Life

• Kapitel 12 •

Evelyns perspektiv

- Finally! Hello gorgeous. Säger han med sin sliskiga röst. I ögonvrån ser jag hur Jason sänker sin blick och kliar sig löst i nacken. Rätt åt honom att bli obekväm. Jag kollar uttråkat och iskallt mot Austin som pillar med sina tatueringar på armen. Han flinar sen åt mig när han märker att jag kollar på honom. Jag suckar och skakar på huvudet. 

Även fast jag är så gott som livrädd kan jag inte visa det, jag vet hur det gick sist. Det är inget jag vill uppleva igen om man säger så. Så just nu är min skådespelarsida på. För mitt eget bästa.

- So now when you're here, how do you feel? Frågar Austin och jag höjer på ena ögonbrynet. Är han seriös. Att han ens frågar? Någon i hans gäng körde på min och Aidens limmo så att jag slungades genom luften och skadade mig brutalt men han tror att jag är okej? Och varför frågar han, varför skulle han bry sig? Han är ju helt pantad i huvudet.

- Serious? Are you really asking how I feel? Muttrar jag och lägger en hårslinga bakom örat. Han sätter sig på en stol som Jason hämtat. Sedan skjutsar han fram den så han sitter ungefär en halvmeter från mig.

- Yes I guess so. I know that you're hurt. I mean it would be scary if you weren't since we crashed your car. Säger han och flinar och skrattar i slutet. Ja det var verkligen skit kul, Tack Austin för att du gjorde min kväll/natt så mycket roligare med att nästan döda mig. Jätte kul. 

- I thought you were dead. Mumlar jag tillslut efter en stunds obekväm tystnad när Austin praktiskt taget stirrat ut mig helt och hållet. Vilket får mig att bara vilja springa därifrån så fort som möjligt. Det är som om han skannar av hela min kropp.

- Yeah, everyone thought so. But here I am, alive and more sexy than ever! Säger han och flinar. Jag skakar på huvudet åt hans äckligt stora självförtroende. 

Jag tänker efter vad jag kan säga till honom som får honom lite mer ur balans men kommer inte på något. Det enda som jag kommer på vad det hans a sist när jag såg honom. Om någon tjej som Aiden hade tagit. Att det var det dom bråkade över. Men chansen finns om jag tar upp det, att han blir mer sur och gör illa mig ännu mer än vad han redan har gjort. Men frågan är om det är värt det? Jag skulle vilja veta vad det var som hade hänt med honom. Han dödade ju faktiskt Aidens föräldrar dessutom. Då måste han ju haft ett motiv för det eller? Fast och andra sidan så är Austin tillräckligt sjuk i huvudet för att lika gärna kunnat gjort det utan ett motiv.

- Why did you kill Aidens parents Austin? And what girl were you talking about one year ago when the fight was? Säger jag rakt ut innan ens ha tänk efter riktigt vad jag skulle säga. Jag ser att Austin stelnar till, och han självsäkra flin ändras till ett hårt uttryck. Och rätt vad det är så får jag en käftsmäll på kinden. Jag kvider till, men det var ganska förväntat. Jason kommer fram och tar tag i Austins axlar och viskar något i hans öra som får honom att nicka. Jason kollar sedan mot mig och ler snett men jag kollar bara sårat på honom. Hur kan han bara stå och se på sådär? Han var väl ändå en bättre person än den här idioten?

- Don't talk about her. Säger han med en spänd käke och jag håller ihop mina händer i en gest som säger att jag är oskyldig.

- I just asked. Säger jag med en svag röst. Nu går det inte lika bra att leka tuff. Jag vill inte bli misshandlad igen. Jag är för trött och mörbultad för det. Jag är liksom tillräckligt skadad och har tillräckligt ont redan. Det behövs inte mer.

- You have no right to ask that. Mumlar han sammanbitet och jag fnyser.

- Acually I have, it's a free land. Säger jag och han spänner sin ena hand och jag inväntar slaget och blundar. Men det kommer aldrig. Istället hör jag en stol dras ut. Jag öppnar ögonen och kollar och ser ingen Austin. Han måste ha gått. Jason kommer fram till mig och sätter sig istället på stolen. Jag väljer att inte ens se på honom då han äcklar mig så fruktansvärt mycket. Jag hade fel om honom. Jag trodde att han inte var så hemsk men det visade sig vara en helt och hållet sant att han är precis likadan som Austin. Ett äckel.

- Evelyn, I know you hate me but let me explain. Ber Jason men jag skakar på huvudet.

- I thought you were dead, and for one second I even thought sorry for you, that you deserved a better life than this because I thought you were... better than this. But now I know that you're exactly like Austin. A evil and stupid idiot. Muttrar jag och min röst spricker lite i slutet. Hela min kropp bara blir mindre. Jag inser nu att det bara finns en liten chans att Aiden kommer och hämtar mig och jag antagligen kommer få dras med dom här ett bra tag nu. 

- Maybe I am but I don't want you to be hurt anyway, how crazy it sounds, I care about you. Mumlar han och sätter sig bredvid mig. Jag skrattar till humorlöst och kollar ner i mitt knä. 

- It's true. And it's wrong I know that and dangerous because now you're the girlfriend of the most feared gang leader. Aiden have become bigger than ever, everyone's looking up to him or want to kill him. So I know this is dangerous. Säger han och jag rynkar på pannan. Jag visste att Aiden var stor men inte så stor som Jason berättar. Och vad menar han med att han bryr sig om mig? Och att det här är farligt? 

Innan jag hinner tänka något mer har Jason vinklat upp mitt ansikte mot hans och kollar mig i ögonen innan han närmar sig mitt ansikte och förenar våra läppar. 

Och det konstiga är, jag kysste tillbaka.

------------

Hej på er alla fina! Efter en lång tid så kommer det äntligen ett kapitel. Yeees. Ne men i framtiden kommer jag försöka få upp ett kapitel i veckan iallafall!