Baserad på:
Rädsla, alla kunde känna rädsla sprida sig som ett gift genom kroppen. Rädslan förstena och förlama folket. Gjorde dem rädda för mörkret och alla dess faror, rädda för värden utanför deras upplysta, beskyddande hem. Ljuset där slockna aldrig och det var därför som folket aldrig någonsin steg ut i mörkret.
Denna natten var inte ett undantag från dem andra, mörkret fanns fortfarande kvar och där med rädslan. Människorna gömde sig. Stängde fönster, låste dörrar, tände ljus och belysning som dem alla blivit tillgivna då dem först fick hörde om mörkrets faror. Denna kvinna som som givit dem skydd var deras beskyddare, deras frälsare, deras gud. Hon var den personen som skulle leda dem mot en ljusare framtid och ända sen den dagen har inte en ända levande själv placerat en fot utanför.
Den fanns en tid innan allt. Innan frälsaren med hennes skydd. En tid som mörknats ner utav mörkret. Ingen kommer ihåg hur livet var innan och ingen brydde sig om det. Den tiden bestod till stor del av rädsla hade dem alla tänkt.
Men den här kvällen kanske inte var normal för på morgonen där på hittades en ung pojke sittandes på gatan. Hans ögon var slutna men hans bröstkorg fördes i ett lugnt mönster upp och ner. Det som dock förvånade folket var att pojken hade mist en arm och det i sig var underligt, men pojken hade inte en skråma på sig. Såret där ärmen skulle vara var läkt och det syntes inte att just han hade förlorat den några timslag tidigare.
Pojken som dem alla trodde var i chock rabbladepå om hur natten var dem vackraste timmarna på dagen och att mörkret inte existerade då det egentligen borde det. Dem orden var galenskap och det hade deras ledare sedan sagt. Mörker förblir mörker och inget kan ändra på det.
Den natten som kom efter att folket hade stänkt in sig i sin falska trygghet skulle absolut bli ett undantag som skulle vara en lång period.
Skratt kunde höras eka genom gatorna. Skrattet från en lycklig pojke. Var detta en fälla? undrade folket eller var detta början på något nytt?
Folk hittade sitt mod djupt inom sig och för första gången på långe så steg dem ut i mörkret. Problemet som dock var är att mörkret har upphört att existera, det fanns inte. Det fanns ljus och det kom från varelser med långa trådar hängande nerför deras kropp. Dem lyste och förvisade mörkret från att existera. Pojken kunde ses leka med varelserna av ljus och det fick folk att förstå att dem inte befann sig i någon fara. Dem hade aldrig varit i någon fara för det hade aldrig funnits någon och från den natten så lämnade folket rädslan och den falska guden bakom sig för att leva bland dem som var deras sanna beskydd.
Folket var trygga och levde aldrig på samma sätt igen och detta på grund av en modig pojke som vågade trotsa allt och bege sig ut i faran. Han var en av dem. Han var en av deras sanna beskyddare.
❅❅❅
Detta var en novell som jag skrev för ett tag sedan för jag älskar maneter och den där bilden gjorde mig riktigt inspirerad.
Ifall nån har kritik som kan göra mitt skrivande bättre så vill jag gärna höra det, annars så hörs vi.
//Cornelia
YOU ARE READING
Noveller
Short StoryEn samtlig av noveller som jag skrivit. Ibland får jag idéer som jag vill skriva ner men inte skriva till böcker så detta blir resultatet. Så jag hoppas att ni kommer tycka om detta för det kan handla om vad som helst.