Den mörkaste natten

Kapitel 3 "Är det början?"

Jag vaknar klockan nio på morgonen. Det regnar utanför och jag minns plötsligt vad som hände förut inatt.
Christina sover fortfarande och jag tassar ut i köket.
Det ligger en lapp på den vita köksbänken.

'Hej tjejer. Har gått ner till centrum för att se efter, oroa er inte, jag är försiktig. //Pappa'

Jag flämtar till. Har han gått ner dit?? Det är ju farligt!

"Där är du!" Christina står lutad mot väggen med sömnen i ögonen.

"Pappa är i centrum nu.", säger jag och visar henne lappen.

Hon slätar till håret och tittar på mig.

"Va?"

"Ja, men han kommer tillbaka, polisen och militären är ju där nere och ser till att allt går bra." Jag lägger tillbaka lappen och går mot hallen.

"Ska hämta morgontidningen, följer du med?"

"Okej."

Ute är det kyligt, det har slutat regna men fukten hänger i luften. Jag huttrar till när en vindpust sveper tag i min fluffiga morgonrock.

I brevlådan ligger tidningen. Jag rycker åt mig den och vi springer in igen.

"Vad står det?" Christina stänger och låser ytterdörren med en smäll.

Jag läser förstasidan högt:

"I natt vid tvåtiden sköt en man flera skott nere i centrum. Polisen letar fortfarande efter honom. Tony Hawks, president av Ermenia har erkänt att mannen ingår i hans försvarsmakt och att Tony ligger bakom det hela. Är detta början till slutet?"

Christina sätter sig ner på den gråa bänken intill dörren och andas häftigt.

"Det var han som sprängde atombomben samma dag som du föddes Vendela!"

Jag nickar.

"Tyvärr.", säger jag och ser på henne.

Jag sätter mig ner bredvid Christina och öppnar tidningen.

"Tony Hawks har länge siktat in sig på oss. Men är detta början? För femton år sedan släppte han en atombomb över Goldtown och nu: skottlossning. Tony säger sig ha rätten till Serges land.
Experter fruktar nu det värsta, krig är nära.", läser jag högt.

"Krig? Snälla säg att detta är ett aprilskämt!"

"Knappast, det var nyss april!", säger Christina.

"Jag vet, men du fattar, jag vill inte att detta ska hända!", säger jag upprört och slänger tidningen i golvet.

"Vi kommer bli inkallade, vi har ju gått militärskolan."
(Kallas ej lumpen i Serge och alla friska femtonåringar måste tjänstgöra som militär.)

Jag nickar dystert, min största rädsla är att vara ute på slagfältet, mitt i stridens hetta.

Ska det bli verklighet nu?

Sådär! Kapitel tre är ute, Yay! Haha, är ganska nöjd! Hoppas att ni gillar boken hittills, det är superduperroligt att ni läser, har inte delat med mig av mina berättelser på detta sättet förut. Ly!❤️