Valet

o.3 Dreaming

"Du får vara här, tills vidare." muttrade Jeremy och knuffade in mig i rummet. Det stod en enkel säng  i det högra hörnet i det himmelsblå rummet jag precis hade blivit inföst i. Ett litet fönster satt högst upp på väggen och kastade ett svagt ljus över golvet. För litet för att klättra ut genom.

"Du har tur att det är någon som tror dig. Travis fixade det här åt dig." sa han och lutade sin långa kropp mot dörrkarmen. "Det hade kunnat vara betydligt mycket värre." 

Jag stod tveksamt kvar i rummet, osäker på om jag skulle försöka ta tillfället i akt och rymma när han verkade så avslappnad eller spela det säkra kortet och se vad som hände. Han kliade sig i sitt bruna hår och sträckte på sig. 

"Du pratar inte så värst mycket va? Lättare att inte avslöja dig själv då eller?" sa han och fnös. 

Jag gick mot sängen och satte mig. Jag log lugnt och tittade rakt på honom.

"Inte med idioter som dig." 

Grönögat tittade förvånat på mig och skrattade sedan. 

"Ouch. Du vet, Ava hade aldrig sagt något sånt. Hon var lite mer.... följsam av sig." 

Jag ryckte på axlarna. "Jag har kanske blivit förändrad till det bättre."  

Jeremys mungipor gled med ens ner i en ogillande min. Med två steg framåt tornade han sig hotfullt upp över mig. 

"Jag har aldrig gillat Travis speciellt mycket. Inte Ava heller för den delen. Men om du fuckar med oss alla så är det Travis som förlorar sin tjej och jag som får städa upp skiten. Alltså dig. Du är skiten. Vi har gått igenom ett helvete för att hitta dig, så om du inte är Ava...."

Hur svårt han än hade för att formulera sig förstod jag poängen. Om det visade sig att jag inte var Ava var jag körd. Finito.

"Jag..." 

"Jag orkar inte höra på dina ursäkter." Avbröt han tvärt. "Spara det till Travis och Lydia, det är där det behövs." sa han kort, gick ut och stängde dörren efter sig. Jag var ensam. 

Irriterat knöt jag händerna runt täcket. Jag skulle inte ha sagt något, men han gick mig på nerverna. Hur fan hade jag hamnat här? Något som var säkert är att jag behövde ta reda på mer om Ava, annars skulle min tid här bli kortvarig på ett annat sätt än jag önskade. Jag behövde binda min tid och få någon att prata. 

Jag gäspade. Senare. Försiktigt la jag mig ner och kände hur min kropp genast slappande av, huvudvärken som jag haft sedan jag vaknade i skogen började genast dämpas. 

"Thea, det är för farligt. För outsägbart"  sa han desperat och kysste mig hårt på munnen. Jag lät honom hållas men slet mig lös tillslut. Rummet var vitt och kliniskt, trots det låg tonvis med  gamla papper och böcker över flera stycken bord, som om att någon hade lämnat allt i brådska. Jag puttade ner tillräckligt mycket papper och böcker för att få plats att sitta på ett av de vita borden och log okynnigt.

"Ta inte allt på så stort allvar hela tiden, Hector." sa jag. "Om Goun arbetar på det är det inget viktigt, du vet att far bara ger honom strunt att arbeta med!" 

Jag fnittrade och log mot killen framför mig. Han log tveksamt tillbaka och närmade sig. Utan förvarning kastade han ner resten av skrotet på bordet som låg bredvid mig. Jag skrattade högt medan han ställde sig vid mina ben och drog fram mig mot honom. Sakta smekte jag hans hud under tröjan medan han höll mig så nära som möjligt. 

"Thea Retrona, du är galen."  suckade han i mitt hår.