Valet

o.4 Dinner

Jag väcktes abrupt upp ur min sömn av att någon rasslade med låsen på andra sidan dörren. Travis öppnade och såg direkt att något var fel. Såklart. 

"Det ser ut som att du sett ett spöke, Ava. Mår du bra?" Han gick fram till sängen och satte sig på sidan bredvid mig. Han la beskyddande handen på min rygg och jag ryggade ofrivilligt tillbaka direkt. Han lät uppgivet handen falla ner. Jag måste bli bättre på det här. Travis och Ava hade ett romantiskt förhållande, jag kunde inte fortsätta neka honom all fysisk kontakt länge till om han skulle fortsätta hjälpa mig.

"Förlåt." sa han och la händerna i knät. "Det känns bara så konstigt, jag har inte sett dig på så länge och det känns inte.... som vanligt." 

Jag svalde hårt. Trots att det handlade om ren överlevnad så tyckte jag synd om den svarthåriga killen som satt bredvid mig. Allt han ville var att få sin Ava tillbaka och han hade fått mig istället. Thea. Jag tänkte tillbaka till min dröm, allt hade känts så verkligt. Jag var Thea. 

"Om... det hände dig något, vart du än var någonstans när du var borta... så vill jag att du ska veta att det är okej. Du kan berätta vad som helst för mig, jag kommer alltid älska dig, oavsett."

Jag kvävde en djup suck. Den här killen visste inte sin gräns. Ava måste ha varit en riktigt mjukis om hon fallit för den här snubben. 

"Travis, det är okej. Jag är bara trött." sa jag för att försöka dämpa oroligheten i hans röst. Han log svagt och hoppade smidigt upp ur sängen. 

"Kom, det är dags för middag." han höll fram handen mot mig och log. "Jag bits inte." 

Dags att skådespela lite. Jag log svagt och la min hand i Travis. Hans ansikte sken upp medan han intimt flätade ihop våra händer och drog ut mig från rummet. Korridoren han ledde mig igenom var smal, med många dörrar och hade högt i tak. På något sätt fick jag intrycket av att jag var i en riktigt stor, gammal byggnad. Att samla så mycket information jag kunde om det här stället skulle gynna mig i längden, det visste jag. 

Vi kom till slut ut till en stor, upplyst sal där det myllrade av folk. Alla pratade i mun på varandra, satt på golven, vid de enorma fönstren och trängdes vid de avlånga, bastanta träborden.  Det var ett slags harmoniskt kaos som jag aldrig hade upplevt förr. Jag älskade det. 

Travis fortsatte att dra mig framåt medan jag storögt kollade mig runt. Några få människor lade märke till mig när vi gick förbi och log. Allt det här var så konstigt och absurt. De måste också tro att jag är Ava. Det var en klar fördel för mig, men jag kunde inte för mitt liv förstå varför. Varför släppte de ut mig om det inte var helt säkra på att jag var deras vän? 

"Här, det är bara att ta för dig." sa Travis som släppt min hand och placerade en träskål i den istället. Han pekade på en stor gryta och började sleva upp sörjan i sin egna skål. "Du måste vara helt utsvulten. När var det senast du åt?" 

Jag kom inte ihåg när jag senast ätit, men den ekande, tomma känslan jag hade i magen skvallrade om att det hade varit ett bra tag sedan. Men vad än Travis hade i sin skål, så såg det inte ut att vara ätbart. Han såg mitt bekymrade ansiktsuttryck och skrattade lätt. 

"Kom igen Ava, det är ju gröt. Du käkade det här varje dag innan du försvann. Om du provar lite så kommer du säkert komma ihåg det!" sa han uppmuntrande, tog min skål och hällde upp lite till mig. 

"Äter vi det här varje dag?" frågade jag och försökte hindra mig själv från att grimasera. Travis bara skrattade igen och vinkade åt mig att följa efter honom. Vi satte oss avsides från sorlet och bullret som pågick i mitten av salen, nära ett av de stora fönstren. 

"Vi sitter alltid här, kommer du ihåg? Är så skönt att inte vara i centrum hela tiden, folk kan vara så.... hetsiga." sa Travis och tog en tugga av sin mat medan han tittade ut genom fönstret, ut över den gröna skogen. Jag vände blicken mot centrumet där de stora borden stod, svepte med blicken över alla människor som skrattade, åt och trängdes för sittplatser. 

Plötsligt fick jag syn på Jeremy. Till skillnad från min tidigare uppfattning om att han var en skitstövel, så såg han faktiskt glad ut där han satt. Han pratade med en tjej som hade rosa slingor i sitt mörka hår. Hennes skarpa drag var ovanliga, men vackra. 

Det var som att hon kunde känna min blick på henne, direkt vände hon huvudet mot mitt håll och såg rakt på mig. Jeremy följde hennes exempel och hans mungipor gled genast ner i en bitter grimas. Där var den Jeremy jag träffat. Han reste sig hastigt upp och gick med bestämda steg mot mig. Travis slet blicken från fönstret och hoppade genast upp framför mig när han såg Jeremy komma. 

"Vad fan gör hon här, Travis? Har du fallit på en sten och tappat hela jävla förståndet?" han såg uppriktigt arg ut. Med hans ord förstod jag att han inte hade varit delaktig i idén om att jag skulle bli utsläppt ur rummet. Tjejen med slingorna hade kommit direkt bakom och la handen på Jeremys arm. 

"Ta det lugnt, Jer." sa hon lugnande och gav mig en skarp blick.

"Jag pratade med Lydia, hon sa att det var helt okej att ta med henne hit. Om du har något problem med det får du ta det med henne. Ava försöker bara återhämta sig." sa Travis och la demonstrativt armarna i kors framför bröstet. 

"Återhämta sig?" Jeremy skrattade hånfullt. "Visst. Eller så spelar hon dig tills hon fått vad hon vill ha och avslöjar oss alla. Jag menar, vad tror du att hennes märke annars ska betyda? Vem som helst blir inte märkt." 

"Tror du de hade varit så dumma och märkt henne och sen skickat hit henne för att spionera? Det är helt ologiskt Jeremy!" 

"HEY! Lägg ner." avbröt tjejen. "Det är inte rätt tillfälle eller plats för att prata om det här." Hon hade rätt, sorlet i salen hade tystats ner och många nyfikna blickar tittade åt vårt håll. Jeremy skakade på huvudet, vände sig om och gick. Tjejens blick drogs till min arm, utan att kunna se märket som täcktes av den långärmade tröjan. 

"Angela." sa Travis tonlöst.

Utan en blick på honom vände hon sig om och gick efter Jeremy med långa, snabba steg.

Blev ett litet längre kapitel, har ju inte uppdaterat på ett tag :)

- L