Light my way

Kapitel 1

Jag vill bara säga innan du börjar läsa att jag verkligen uppskattar att du valde att läsa light my way, jag hoppas verkligen att du gillar den😊

BeckyBooki 2014

~Kapitel 1~

Allt har förändrats. Hur jag lever mitt liv nu, hur jag måste leva mitt liv nu är helt annorlunda än vad det var innan jag visste. Innan jag visste vad jag var. Nu måste jag leva mitt liv i skuggorna. I mörkret. Jag måste gömma mig. Ingen får se, ingen får veta.

Hur jag än försöker så hindras jag alltid så fort jag visar den jag är. Jag är ett monster, ett monster som ingen borde ha lärt känna.

Men han gjorde det, fastän att jag kämpade emot mer än vad jag någonsin trodde jag kunde göra. Han förändrade mitt liv. Han var den som ville lära känna mig fastän att jag var tjejen som alla varnade för att lära känna. Som alla var rädda för. Som alla hatade. Som ingen kände på riktigt. Han var den som gav mig ljus i vad jag tyckte verkade som en evig väg av mörker. Han var den som räddade mig.

*För tre år sedan*

Sara stod i duschen och kände hur de varma dropparna brände på hennes hud. Det kändes skönt. Det kändes befriande. Efter att ha varit i skolan i åtta timmar kändes den lilla tiden hon hade för sig själv otroligt värdefull. Snart skulle hennes styvföräldrar komma hem. Snart skulle hon behöva vara trevlig och prata med de som att hon älskade de.

Hon har konstant uppmanats att kalla de föräldrar. Låtsas som att allt var som vanligt. Älska de som om att de var hennes riktiga föräldrar. Men det gick inte, de var ju inte det. Hur skulle hon älska något som om att det var äkta när det inte var det.

Sara har aldrig ogillat hennes styvföräldrar, det är inte det som är problemet. Problemet var att de är ersättare av något som var så bra att det inte borde ha ersatts. Något som aldrig borde ha förstörts. Hennes föräldrar var det viktigaste hon hade, men de är borta nu och det är bara att fortsätta med livet. Fortsätta att vara glad. Fortsätta att göra alla andra nöjda, fastän att man i hjärtat bara vill komma bort från allt. Komma bort från all saknad. Från all påminnelse av vad som kunde ha varit. Vad som kunde ha varit verklighet.

Sara klev ut ur duschen och kollade på hennes kropp. Den var nästan helt knallröd av det varma vattnet som runnit ner för hennes kropp under vad som kändes som flera timmar. Hon tog snabbt på sig en handduk och gick mot badrumsspegeln. Spegeln var oerhört immig och Sara torkade den med ena handen för att kunna se hennes ansikte. Hon såg hennes isblå ögon, hennes raka blöta bruna hår och hennes rödsprängda hud. Hon kände hur värmen började bränna i hennes ansikte och gick snabbt ut ur badrummet.

Hon gick mot hennes rum, hoppandes att ingen skulle se henne genom husets stora fönster. Hon lyckades komma fram till den slitna vita dörren utan att upptäckas och kollade omkring sig innan hon stängde den. Hon bytte snabbt om till det vanliga hon brukar ha på sig: tighta blåa jeans och en svart långärmad. Sara vill alltid se så vanlig ut så möjligt så att ingen kan märka henne. Så att ingen kan se henne. Att bli igenkänd är en av Saras största rädslor, detta för att hon är så oerhört blyg och gör bara bort sig så fort hon säger någonting.

Innan hennes föräldrar dog så visste ingen vem Sara var, men sen de gick bort har alla på skolan känt till henne och vad som hänt henne. Men ändå ignorerar de henne. Ingen vet vad de ska säga till ett barn som förlorat sina föräldrar. Inte ens skolkuratorn, som gjorde ett mesigt försök någon vecka efter de gick bort. Hon ställde en massa frågor, som bara fick Sara att känna sig ännu mer påmind om vad som hänt. Mötet slutade med att hon fick le och skaka hand med kuratorn precis som hon gjort världen till en lite bättre plats. Som om hon hjälpt henne.

Sara gick ut ur sitt rum efter att ha borstat sitt hår. Hon gick ner mot vardagsrummet för att sätta sig och göra sina läxor. Detta var något hon faktiskt var bra på. Skolarbete. Sara blev ofta retad när hon var mindre för att hon var en sån plugghäst, men nu så märker ingen att hon är den ända som alla lärare favoriserar. Den ända som lyssnar på lektionerna. Det är som att de är så pass vana vid att hon var en plugghäst att de inte bryr sig. Det tycker Sara är skönt. Hon behöver inte synas. Hon vill inte synas.

När Sara precis börjat med den första läxan kom hennes styvmamma, Angela, genom ytterdörren och luktade lika mycket av parfym som vanligt. Hon hängde av sig sin päls och tog av sig sina högklackade skor. Hon såg Sara sitta i soffan och kollade på henne varmt.

- Vad duktig du är Sara, sa hon.

- Tack, jag gör bara mitt jobb, sa jag tillbaka.

- Ja, men du gör det så flitigt. När jag var i din ålder så var jag bara ute och festade och var med vänner. Jag struntade helt i mina läxor, du och jag är rätt olika ändå. Förresten, det blir bara du och jag som äter middag idag. Mike skulle jobba sent.

- Okej, sa Sara tyst.

Rätt olika ändå. Det lät så dumt. De har alltid varit olika

Angela gick mot köket för att börja förbereda maten. Den pinsamma tystnaden kom. Det var alltid lika pinsamt när hennes styvföräldrar var hemma i den stora herrgården. De visste inte vad de skulle säga, precis som alla andra. De gick bara förbi henne någon gång i ibland och sa lättsamma saker som att vädret var så fint eller att hennes hår såg annorlunda ut. Dessutom skrämde huset Sara, det var alldeles för stort och gammalt. Men det var i alla fall den ända platsen som inte påminde speciellt mycket om hennes föräldrar.

När hennes föräldrar levde var hon aldrig här på herrgården, hennes mamma tyckte väldigt illa om Angela och hennes gigantiska hus. Hur hon alltid skröt om något nytt hon köpt. Hur hon alltid såg ner på alla. Men när de dog så var Angela och hennes man de släktingarna som verkade bäst att bo hos. De var faktiskt hennes släktingar, tro det eller ej. Men speciellt nära släktingar var de inte. Angela var hennes pappas nästkusin, den ända hennes pappas familj som bodde i Sverige. Hon kanske skröt, men att bo hos Angela var betydligt bättre än att behöva bo hos någon farbror man inte kände i Italien.

- Maten är klar! Skrek Angela från köket.

Sara gick upp från soffan och gick mot det stora köket. Där satt Angela vid matsalsbordet och gjorde en inbjudande gest mot henne. Sara satt sig ner och tog upp lite av kycklinggrytan och började äta. Det smakade gott, som vanligt. Angela må vara lat och fisförnäm, men en dålig kock är hon inte.

De åt under tystnad tills Sara var klar och sa tack för maten. Angela verkar alltid lika besviken över att Sara och hon aldrig pratade med varandra. Angela vill att de ska bli bra vänner. Men det är svårt för Sara, hon vill inte ha en ersättare till sin mamma.

Sara gick upp mot hennes rum för att gå och lägga sig. Hon kände sig helt slut. Som att hon sprungit hela dagen utan att stanna. Som att hon varit jagad genom skogen och precis hunnit hem. Så kände hon sig. Inte bara trött utan andfådd. Vad var det som hände. Hon gick snabbt upp för trapporna och började få svårt att andas. Hon sprang in till badrummet och kastade sig för att dricka vatten ur kranen. Hon kände hur den våldsamma törsten försvann och kollade upp mot spegeln. Hennes ansikte var helt sönderrivet. Hennes ögon var kolsvarta och hennes hår var en ända stor röra. Hon sträckte fram handen för att se om hon var vaken. Om hon kunde känna den. Men sekunden hon rörde spegeln sprack den och hon flög bakåt. Men hon flög inte in i väggen utan ut i en mörk skog.

Sara gnuggade ögonen men hon var fortfarande kvar. Hon såg knappt någonting men kände doften av träd och jord och var kall av vinden som blåste isande. Hon kollade runt om sig och såg en pil. En pil på ett träd. Hon kröp närmare trädet och kollade uppåt som pilen visade. Där såg hon en klar stjärnhimmel, en himmel där stjärnorna hade fått en konstig skepnad. De bildade en mening. Sara såg efter ett tag att det stod:

Du är den utvalda, det finns ingen återvändo nu.

Så det var det första kapitlet av light my way, vad tycks. Kommentera gärna. Ett nytt kapitel kommer snart men jag vet inte riktigt när.