Spegelns Mästare: Hjärter

Del 1: Hjärter knekt

Ljudet från hennes små klackar ekar i den oändliga korridoren. Speglarna längst väggarna kollar på henne, följer hennes minsta steg. Håret flyger mjukt bakom henne när hon springer genom korridoren. Klänningen var i vägen och hon har nu samlat upp så mycket tyg som möjligt i händerna. De höga flämtningarna hörs mindre och mindre desto högre skratten blir. Speglarna följer henne, blickarna iakttar och hon fortsätter att springa så snabbt hon kan. Pulsen ökar i takt med stegen och hennes ögon försöker krampaktigt att hålla kvar fästet vid slutet av korridoren. Ansiktena i speglarna kollar på henne, hånar henne medan hon skräckslaget springer förbi. Hon tappar greppet om tygerna och trasslar in sig i den röda och svarta kjolen. Hennes tunna kropp faller till backen i ett virrvarr av tyger.

Det rinner ner längst kinderna på henne och hon har nu åter igen börjat gråta. Tårarna faller ner på backen för att sedan splittras i flera tusen röda glittrande kristaller som lämnar ett blodigt spår på backen. Hon reser sig upp på staplande ben och försöker åter igen att samla upp alla tyger i händerna. Någon greppar tag i hennes arm och hon skriker. Skratten blir högre och ännu en hand tar tag i hennes vrist. Hon släpper taget om kjolen och fäktar vilt med armarna. Greppen lossnar och hon vänder sig tvärt om, vinglar några steg bakåt och slår emot spegeln bakom henne. Skratten tonar ut sig och hon ser hur armarna sakta sjunker tillbaka in i spegeln framför henne. Hon snyftar högt och lägger en skärrad hand för munnen i ett försök att vara tystare, men varje liten snyftning som kommer fram genom handen ekar i korridoren.

Det blir mörkare, rödare och hon tar ett steg framåt, låter handen falla och så även de röda tårarna som har börjat blanda sig med det svarta bläcket från hennes smink. Skratten smäller upp igen, högre, starkare och hon skriker gällt. Något greppar henne om handleden, hon stretar emot och börjar be om nåd. Greppet blir hårdare och ännu en hand kommer ut ur spegeln bakom henne bara för att ta tag i hennes midja. Hon trycks bak mot spegeln, hårdare och hårdare desto mer händerna drar i henne. Skratten blir ännu högre, gälla och mörka röster hånar henne medan hon gråtande kämpar emot så mycket hon kan. Men hennes smala kropp är trött och hon kan inget göra. Skräcken blir värre då den hårda ytan på spegeln krossas. Hon tar ett snabbt andetag och mjukt vatten omger henne.

Spegelöppningen försvinner längre och längre ifrån henne då händerna drar ner den spinkiga kroppen djupare och djupare i vattnet. Luften i hennes lungor vill upp, den pressar sig upp i hennes strupe och lungorna börjar verka. Hon fortsätter att säga ifrån men sakta och säkert börjar svarta prickar att dansa framför hennes synfält. Spegelöppningen är nu bara en prick i fjärran och hon är helt omsluten i mörker. Hon slutar att kämpa emot och skräcken försvinner helt. Det värker, det gör ont och hon orkar inte. Händerna släpper henne och det gör även hon. Hon släpper hoppet om sig själv och låter luften försvinna ut ur lungorna. Bubblorna försvinner ifrån henne, upp genom vattnet, upp till friheten. Vätska flödar in i hennes lungor och smärtan blir värre. Men den försvinner snabbt tillsammans med resten av hennes känsel. De svarta prickarna är nu större och dansar ännu vildare till dödsmusiken. De röda tårarna försvinner snabbt i vattnet och tvättar hennes ansikte rent, klänningen svävar lätt runtomkring henne, lättare än någonsin och hon blundar till denna ljuva symfoni bara hon hör.

Del 2: Hjärter kung

Ögonen kollar på än, men ändå inte. De har alla sina blickar fästa på honom men det finns inget där, deras blickar är tomma, men det kan man förstå då de inte ens lever. Fler kommer in, klivande ut ur speglarna. Och skratten finns där, skratten som aldrig slutar hånar honom. Han slår händerna för öronen och drar knäna närmare kroppen. ett skrik bubblar upp ur hans strupe i ett försök att stänga ute skratten men inget hjälper, skratten är i hela rummet och samtidigt i hans huvud. De är runt honom, kapar alla flyktvägar från där han sitter hopkurad mod väggen. Axlarna hänger på dem och deras rörelser är hackiga. De bara står där väntandes på order som de marionetter de är. Dessa dockor som jagar honom i hans mardrömmar. Killen flackar skräckslaget med blicken mellan de olika människoliknade dockorna tills hans blick stannar på en. Den smala figuren klädd i stora tunga tyger, det smala ansiktet som omringas av blonda lockar som mjukt faller över hennes axlar. Dockan längst fram förbluffar honom med hur vacker hon är. För något som när som helst kan döda honom utstrålar hon ett sorts lugn, ett löfte på att han kommer komma ut härifrån, men kanske inte med livet i behåll.