Pojken På Bussen | The Boy On The Buss

Pojken på bussen | Swedish

Pojken är inlåst i den gula gamla skolbussen, ensam. Han vet att hans sista stund är kommen och han snart ska möta sitt öde.

Bussen är kall och inga lampor lyser. Han vandrar runt i bussen för att lugna ner sina nerver. Fönsterna är målade i svart så man varken kan se ut eller in. Han hatar det. Han hatar mörker och kyla. Han fryser och det är svårt att se vart man går. Endast det lilla ljus som lyckas lysa igenom de svarta fönstren gör det möjligt för honom att se konturerna av sätena så han inte går in i de.

"Tänk om någon är här inne med mig? Tänk om det är ett lik kvar här för att någon var för lat?" Han rös utav tanken.

I morse trodde han att det skulle vara en vanlig dag, ända tills de kom och tog med honom. Då mindes han. De låste in honom i en buss och sa till honom att hans tid är räknad. Han är rädd. Han vet vad han har gjort. Han är där inne nu och ångrar det allt. Han skulle lyssnat på sin noona. Han skulle inte gå med på det. Han visste att det var farligt och läskigt.

Han står mitt i bussen, riktad mot fönstrena på den högra sidan av bussen, och bara lyssnar. De är så tyst att det är läskigt. Han vet att de är på väg och att det inte finns någon väg ut. Han har inget val nån mer. Det är försent.

Plötsligt hör han snabba fotsteg, långt borta, springa mot bussen. Hans hjärta börjar slå snabbare. Andetagen blir tyngre och tyngre. Han får panik. Han stänger ögonen och spänner hela kroppen av rädsla. 'Tiden är inne' tänker han.

Med ett högt ljud slås ett av de skottsäkra fönstrena in med en väldans kraft, precis bredvid honom. Han kunde känna materialet flyga förbi han. Med ett bang hör han hur fönstret möter den andra väggen, och sen hör han hur någon lätt landar på bussens golv. 'Jag är död~...'

Två armar kramar om honom. Den varma känslan av sin systers omfamning får honom att äntligen slappna av och han öppna sina ögon.

Han gör ett stönande ljud. "Jag lever..." Säger han svagt.

"YESS! JAG VANN! POJKEN PÅ BUSSEN ÄR MIN!" Hans systers segerrop får han att skratta.

FLASHBACK!

Igår Kl: 20:32 - Blackkey privata träningsrum inne i Blackkey Organisationen

Syskonen Blackkey och Lillian är i träningsrummet. Dephy hjälper Lillian med att testa nya vapen. Bruth hjälper George med att svinga sitt svärd. Dash och Diara tränar på deras tekniker i kampsport, och Bonnie sitter som vanligt med sin dator och hackar spel.

"Okej, låt oss sluta för idag." Dash utropar.

Alla samtycker. De plockar ihop sina saker när Bruth lättar på sitt hjärta.

"Yah, Dephy-ah~, jag utmanar dig på en hinderbana!" Bruth sa från ingenstans och alla stoppade vad de gjorde.

"Du kommer förlora, brorsan. Lika bra att ge upp nu, hyung." Dash dissa sin storebror innan någon annan han att säga något.

Bonnie lyfter blicken från datorn, tittar på Bruth med en dömande blick och pekar mot Dash. "Precis, oppa."

"Oppa, jag vet att du är den bästa i kampsport, men min kära tvilling är den bästa utav oss i terräng." Diara påpekade.

"Diara-Unnie, Dephy-Unnie har inte bara vunnit över oss, hon har också vunnit över folk med rang i organisationen." Lillian lade till.

"Fast de har mindre rang än vad Bruth kommer få efter ceremonin. Plus, jag är inte så~ bra. De gjorde säkert inte sitt bästa heller, bara för att jag är bossens dotter." Dephy vänder sig till Bruth. "Oppa, du kommer säkert vinna, men jag accepterar utmaningen." Dephy nickar till sitt svar. "Vilket spel ska vi köra?"

"Jag utmanade dig, du får välja spel."

"Okej... Låt oss köra..." Dephy tänkte efter. "...Målet på bussen."

"JAG FÅR VARA POJKEN PÅ BUSSEN!?" George ropade med spänning.

"Är du säker Georgie? Vi kan ha ihjäl dig, du vet." Dephy blir den överbeskyddande syster hon är.

"Varför så mjuk nu, noona? Du är ju den is kallaste av oss alla som dödar sina offer utan att tveka det minsta." George försöker övertala sin storasyster.

"Ja, varför inte. Han är 11 år nu, han klarar det."

"Bruth, du är min duo partner, du ska vara på min sida." Dephy väste till sin bror. "Georgie, du kommer vara inlåst i en buss i ungefär en kvart. Det kommer vara kallt och mörkt, och när nån av oss kommer kan du bli mosad av ett fönster, lillebror. Är du säker?"

"Oroa dig inte, noona. Jag klarar det!" Han försäkrar henne.

"Visst, men var smart. Stå inte mitt i bussen, idiot." Dephy gav äntligen med.

END OF FLASHBACK!

Hans syster lyfter upp och bär ut honom genom fönstret, och ställer ner honom utanför bussen, framför sina andra syskon och Lillian.

"YAH! Känn på den du, Bruth!" Hans syster skryter i hans brors ansikte och gör en segerdans. "Jag vann tävlingen och nu ska du köpa min AK-47 och en ny AWP!" Dephy pekar på Bruth med ett flin, liknar en anime karaktär.

"Jaja, Dephy. Jag vet. Du behöver inte köra upp min förlust i ansiktet på mig." Alla hans syskon, och Lillian, skrattar.

"Yah, Georgie~ du såg rädd ut när jag stormade bussen." Dephy är medlidande. "Jag sa ju att du inte skulle vara målet." Dephy satte sina händer på Georges axlar. "Är du okej?"

"Ja, noona. Oroa dig inte." Han försäkra henne med ett leende. "Det är dock ganska läskigt med vetskapen om att min äldsta noona kan storma in vilken sekund som helst, och med misstag ha ihjäl mig." Han skrocka.

"Ja... Fy på dig för att du inte satt längst bak i bussen! Jag kunde haft ihjäl dig!" Dephy har en arg min av oro, och sen omfamnade hon George en sista gång.

"Kom nu oppa. Låt oss gå till vapen kammaren." Dephy har ett stolt leende när hon krokar arm med Bruth och drar med han till kammare.

Lillian knuffar till Georges axel lekfullt. " Pff, oppa var rädd." Hon hade en elak lekfull min.

"Som om du inte skulle vara det," de båda skrattar.

The End

Pihcu