Fucked Up Life

• Kapitel 16 •

Aidens perspektiv

- How hard could it be?! Skriker jag ut. Keith kollar på mig och suckar.

- Hard. It was four weeks ago and we have nothing Aiden. Nothing. Säger Keith trött och sätter sig på fåtöljen framför mig och lägger sedan upp fötterna på pallen framför den. Jag drar mina händer genom mitt hår. Jag är så fruktansvärt frustrerad och arg. På allt och alla. På mig själv, på Matt, på Keith på alla! Hur svårt ska det vara att hitta en liten person huh? Hur?! Ja tydligen skit svårt eftersom vi inte har hittat henne än! Vi ska föreställa nu världens farligaste gäng, men vi kan inte ens hitta en tjej från ett annat sämre gäng? Hur dåliga får man va. 

- Look man, I know you love her and all that but... We can't find her and god knows what they've done to her. Maybe you should... like... forget about her? Mumlar Ryan. Hur vågar han ens säga så? Vill dom att jag ska döda dom allihopa? Strypa dom sakta och smärtsamt tack vare att dom retade upp mig när jag är som värst? Tydligen. 

Jag ställer mig upp och kastar stolen i väggen så att den kraschar med en duns i väggen och går sönder och samtidigt lämnar ett hål i väggen. Jag var tvungen, okej?

Jag går och lägger handen på Ryans bröst och klappar på honom medan jag skrattar humorlöst.

- It's fun, isn't it? Like, that you're so fucking stupid that you're even asking me that? Säger jag och skrattar medan jag kollar mot resten av mitt gäng som står i vårt samlingsrum. Här är alla de viktiga i mitt gäng. Om jag skulle uppskatta skulle jag säga att det var ungefär femtio pers här just nu. Gloende på mitt lilla utbrott och humörsvängningar.

- Like everybody knows, I hope. That Evelyn is our one and only priority. Is that understood? Säger jag med en bestämd röst och alla nickar sakta med allvarliga miner fastklistrad på ansiktet. De ser ut som robotar som gör allt de jag säger. Precis som de ska. Det är fantastiskt, förstår ni hur mycket makt jag har? Underbart är det.

- And we'll find her, because if I say so, it's going to be so aswell. And if something goes in our way, what do we do Ryan? Säger jag skarpt och vänder mig mot Ryan som små ler.

- We kill them. Säger han och rätar på sig.

- Exactly! Utropar jag och skrattar. Ibland kan man missta mig för ett psykfall som rymt från ett mentalsjukhus. Men just nu skulle jag inte låta en enda liten fluga komma i min väg för att ta mig till Evelyn. Om det så ska kosta min död så ska jag ta henne därifrån. Från de där snuskiga äcklen.

-So we got to have something, have someone seen anything or heard anything that can be used to find her? Frågar jag och sätter ihop mina händer och kollar ut mot folket. En kille, en av våra spanare tar upp handen och jag nickar.

- I don't know if it's a safe source but I heard some people talk about that Austin and his new girlfriend would come to a club tonight. Maybe if it's right and he's coming we can give it a shot? Säger han och jag flinar. Perfekt nu har vi något att gå på. Äntligen.

- Perfect! We're going for it. How's our weapon storage? Frågar jag och en annan kille räcker upp handen och jag nickar.

- Good, I think we have like two or three hundred guns. Säger han och jag nickar sakta med ett flin på läpparna. Nu börjar det se ljusare ut. Jag ser en hand räckas upp och jag låter honom tala.

- But how are we're going to do? There's many of other gangs in the club and many of people who can call the police. We need a very good plan if it's going to work. Säger han och flera håller med. Det måste vi verkligen. Men vad, det är frågan och hur.

- Yes that's true. You have one hour to think of something we can do to take Austin down. Säger jag och alla börjar skingra sig och gå ur rummet eller sätta sig för att tänka. Ibland är det bra att ha andra som gör alla svåra och jobbiga saker åt en.

Jag går in i mitt arbetsrum och stänger dörren efter mig. Jag sätter mig på en av mina fåtöljer vid min dator och öppnar den. Min mobil börjar ringa med ett okänt nummer och sakta drar jag den till örat och svarar.

- Yes? Säger jag med min hesa röst och jag hör svaga andetag i andra änden av luren.

- Evelyn? Viskar jag fram och jag hör en snyftning. Sen en smäll. Jag stänger mina ögon. Det är hon.

- Aiden? Hör jag och jag lyser upp. Det är hon. 

- Yes love it's me. Where are you Ev? Have they hurted you? Frågar jag oroligt och jag hör hur hon tar ett djupt andetag.

- Aiden, I don't want you anymore. You hear that? I don't want you to come and save me. Säger hon med en ostadig röst. Hon kan inte tala sanning. Det går bara inte. Hon kan bara inte ge upp nu. Inte när jag håller på att kunna rädda henne.

- What do you mean? Säger jag och hon skrattar lite.

- Just like I said. I don't want you. Säger hon skakigt. Hon gråter. Snart jag också. Hon kan inte mena allvar. 

- I need to go Aiden. Remember what I said. Mumlar hon och det börjar pipa. 

Hon la på.

---------------

Heej, Kort och ganska tråkigt kapitel, men nästa blir väääldigt händelserikt så ni vet och kan förbereda er! haha ha det bra och hoppas ni gillade det så ses vi! Puss och kram E<3