Galaxernas tronprins Mortillus Maximal sköt ett skott av ihoppressat svarthålstoft mot Silvertärnan, skrovet i rymdskeppet punkterades lika lätt som ett murtianskt kanopticus-skal.
Pox Gram, väktare av asteroiddalen, försökte febrilt att laga skeppet med sitt imponerande nervsystem som tillät honom att samla ihop molekyler från närheten och laga vilket föremål som helst, men den onda sidans Maracons fält av negativa elektriska impulser störde honom i sitt arbete. De visste inte när kriget skulle ta slut och Maximals onda liga överväldigade dem med sina unika krafter.
Ljudet av en enorm explosion täckte den tunna luften av månen Rodola och spräckte alla mänskliga trumhinnor runt omkring.
Lyckligtvis finns det ju bara ett fåtal Jordbor i armadan, tänkte rilidanen Perker vars öron kunde klara av ljudvågorna, och den av dem jag känner bäst heter Finn och sitter femton kardomil härifrån i en farkost helt skyddad från ljudliga faror. Men vänta...Britt då? Skulle inte hon med?
Han släppte sitt plutongevär och dabade för jag har fan slut på idéer
