Den mörkaste natten

Kapitel 7 "Vårt nya liv"

Jag sitter på tåget med min gigantiska väska bredvid mig och tittar ut på landskapet som viner förbi.
Jag är påväg till Ringtown igen.
Man skulle kunna tro att jag ska dit för att träffa Christina och ha det bra, men nej. Jag är påväg till militärbasen för att göra mig redo inför det kommande kriget.
Min mardröm.

Tåget bromsar gnisslande in på perrongen och jag tar tag i väskan.
En mekanisk mansröst meddelar mig att vi är i Ringtown och jag reser mig upp.

Ute på perrongen är det knökat med ungdomar och vuxna. Jag ser mig om efter Christinas långa gestalt och mörka hår.
Tillslut får jag syn på henne lutad mot en utav de gråa betongpelarna som håller upp taket.

"Christina!" Jag springer mot henne med väskan släpandes bakom mig. När hon får syn på mig lyser hon upp och springer mot mig. Det blir en lång kram.

"Vendela! Vi kommer bli krigare nu!", säger hon och rättar till sin svarta blus.

"Jag vet. Men jag tror inte att det är sant. Fast jag vet att det är det."

"Militärbussen står där." Christina pekar mor en grå, stor buss och tar min väska.
Jag följer efter henne och hon slänger in väskan i det redan fulla lastrummet.

Vi går in i bussen och sätter oss bredvid varandra. Nästan alla säten är upptagna av rädda och ledsna ungdomar som precis som vi är tvingade att döda.

En timme senare

Bussen svänger in på en guppig grusväg kantad med torra ekar och jag förstår att vi snart är framme.

Jag har aldrig sett denna militärbasen förut. Vi blev inkallade att tjänstgöra som militärer i en mycket mindre anläggning. Jag minns våningssängarnas kalla metallben och väggarnas slitna, vita tapeter. Usch!

Bussen saktar in och genom det dammiga fönstret ser jag en gigantisk anläggning tona upp sig. Militärflygplan står uppradade på asfalten bredvid ett stort flygledartorn.
Bussen svänger väster och sicksackar mellan flera gråa hus och anläggningar, vi åker förbi flera pansarvagnar och andra skräckinjagande fordon, allt i samma grå eller gröna kamouflage.

"Detta är vårt nya liv.", säger Christina och ser på mig, jag nickar och lägger märke till den spänd tystnaden på bussen. Ingen utom jag och Christina pratar lite då och då. Jag vänder mig om i sätet och möter en blond killes blick, han ser livrädd ut och jag blir själv rädd av att de hans ansiktsuttryck.
Bussen bromsar in och stannar helt. Utanför står fem män och tre kvinnor i uniformer.

Alla reser sig och jag följer strömmen. Vi går ut ur bussen och möts av värme och damm. Det blir trångt kring lastrummet när att försöker få tag på sina väskor.

"Välkomna till Serges största militärbas! Flera av er har varit här, men majoriteten har inte satt sin fot här innan. Jag heter Tom Watson och jag är ert högste befäl."

Tom presenterar de andra befälen och berättar att vi ska gå en rundtur.
Med Tom i täten beger vi oss mot den största byggnaden mittemot oss.

"Här inne kommer ni bo och träna", förklarar Tom och håller upp den stora, gråa dörren.

Vi kommer in i en hall eller något med en stor tavla med namn på, hängandes på väggen.

"På denna tavlan står alla befäls namn. Ni kommer få lyda mig ute på fältet."

Vi svänger vänster in i en trång, tråkig korridor och jag förstår att det är här vi ska sova.

"Ni kommer få sova två och två, givetvis med en av samma kön."

Jag tar Christinas hand och ser när Tom vecklar ut ett skrynkligt papper.

"I denna gruppen är ni tjugo ungdomar mellan femton till tjugo år, ni kommer äta och träna tillsammans. Här har vi en lista på vem ni ska dela rum med. Alla killar, följ efter Sara."

Jag vänder mig om och får syn på en lång, stark kvinna längst bak i korridoren. Hon vinkar dit sig killarna och de försvinner in i en annan korridor.

"Okej tjejer! Detta är eran korridor, här ligger era sovrum. Några frågor?"

En kort mörkhårig tjej räcker upp handen.

"Ja?" Tom pekar på henne.

"Har ni parat ihop oss helt på måfå?"

"Nej. Vi vet ungefär vilka som känner vilka. Alla ni här är enligt pappren Ringtownbor. Därför har vi parat ihop er med någon vi vet eller tror att ni redan känner. Jag läser upp listan nu. Christina Thompson och Vendela Rose delar på rum ett."

Jag ser på Christina.

"Yes!", viskar jag och möts av ett leende. Resten av listan orkar jag inte lyssna på. Jag är bara så glad att jag får dela rum men Christina.

Det var kapitel 7! Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Men tack för alla läsningar!❤️❤️