Att växa upp

Del fjorton - Ett positivt misslyckande

Natten var en av de värsta jag någonsin upplevt. Förutom att min "säng" bestod av en filt och ett hårt golv, har jag varit hungrig hela natten och behöver nu gå på toaletten mer än något annat. Trots att jag brukar sover länge ligger jag nu vaken och stirrar ut i mörkret och hör små andetag från Nils. Min mobil säger att klockan är 08.03, och jag är rädd att någon när som helst ska klampa in i rummet och upptäcka oss. Ska jag väcka Nils? Hur ska jag göra det isådanafall?

Jag vågar röra på mig då jag nästan är säker på att de "kanske existerande"-sensorerna måste vara avslagna då skolan snart börjar. Min blåsa styr mig så jag reser mig upp, kliver över Nils och går ut i kuratorns kontor. Det är ljust och utan större omtanke går jag ut genom den halvgläntande dörren mot toaletten och innan jag hinner tänka faller en hink över mitt huvud och mina kläder blir genomvåta.

Jag står i chock. Delvis för att jag inte förrän nu vaknade ur min nästan sömn, delvis för att jag totalt har förstört Nils hämnd och delvis för att min blåsa inte kunde hålla sig längre, och som toppen på berget kommer en springande, nyvaken, rufsig Nils och glor på mig.

Nils blick är obeskrivbar. Han ser på mig som om jag ätit upp hans kanin och sedan spytt upp den då den inte smakade gott. Jag har förstört för honom. Det är inte förrän jag vänder mig om för att springa därifrån som jag ser Erik med en mobil i handen.

- Åh, jävlar, det här ska upp på Facebook, säger han skrattande och ägnar mig en elak blick innan han går.

Jag står som limmad till golvet, inte på grund av den klibbiga mängden socker i colan utan mest på grund av att jag inte ens kan förstå vad som precis hänt.

- Förlåt Nils, får jag ur mig tillslut. Till min förvåning börjar han skratta, och just i den sekunden påminner han sig mycket om dagen jag råkade knuffa till honom. Förutom att den som blev tilltygad var istället för honom jag.

- Det gör inget, säger han snällt och fortsätter att le. Ska vi sticka härifrån innan nån lärare kommer och ser allt detta? Han gestikulerar på det blöta golvet och den tomma hinken. Jag tar loss de klibbiga fötterna från marken och bereder mig.

- Okej, säger jag och vi springer ut från skolan och runt en byggnad där vi är säkra på att ingen ser oss.

När vi stannar börjar Nils skratta igen, och jag kan ge med mig att skratta också. Det är så typiskt. När man har planerat något så noga kommer nån bara och förstör det. Det är så olikt mig att jag fortfarande inte förstår hur det gick till. Alla händelser som jag gjort har alltid varit bestämda, eller på något sätt nödvändiga. Knäppet i klassrummet, bråket med Amanda, men det tycks endast bli fel när jag är runt Nils. Knuffningen, mobilincidenten och nu detta.

- Det var verkligen onödigt av mig, säger jag lite skrattande.

- Det var rätt kul, tycker jag, säger han och ser lite på mig. Jag skrattar och blir igen påmind om mina blöta kläder.

- Jag måste nog hem och byta kläder, hur nu det ska gå till, säger jag när jag tänker på att pappa kanske är hemma.

- Erik då?

- Fan, säger jag men ångrade det så fort jag sade det. Han hade jag totalt glömt, en bild på mig dränkt i cola på ansiktsboken är något jag helst vill undvika ska spridas.

- Han kanske har tillräckligt med samvete för att inte lägga ut bilden? säger han hoppfullt.

- Man kan ju hoppas. Vad pinsamt! Jag vill inte ens tänka på det! utbrister jag vänder huvudet från honom.

- Tack så mycket, säger han efter en stunds tystnad. Jag vänder mig tillbaka och ser på honom.

- För vad?

- För att du hjälpte mig med pranket, trots att det gick åt helvete, säger han och skrattar. Jag skrattar litet och svarar honom;

- Det var verkligen inte med flit, jag lovar.

- Det spelar ingen roll, det var skoj ändå. Hoppas inte Erik gör något onödigt bara.

- Hur hemskt kan det vara? Jag bryr mig inte om vad människor tycker om mig längre, säger jag med en överdriven självsäkerhet. Men jag känner att han ser genom mig.

- Säkert? Inte ens vad jag tycker om dig? Jag blir förvånad och kinderna blossar upp så jag skrattar för att dölja rodnaden och tar hastigt avsked.

Nils skrattar litet innan vi skiljs åt; jag hem till mig och han till skolan.

Vägen hem och tillbaka var inte lätt, trots att jag inte möttes av några större motstånd i mina planer gällande snabbt ombyte, kunde jag inte sluta tänka på Nils.

Nils.

Nils och bara Nils.

Hur gick det med självständiga Ava?

/-/-/-/

Hej! och tack för att du läser denna del! Jag vill gärna ha respons så tveka inte att kommentera!

- Skogseja