Det är snart kväll, och jag sitter i baksätet i Veras mammas bil påväg hem till mig. Imorse, precis efter att solen sträckt sig över himlen, lämnade Coda av mig hos Vera. Hon hade såklart undrat var jag varit, men hon förstod nog att jag hade vart trygg under natten. Så hon frågade inte mer om mig, bara berättade om en massa saker hon aldrig lyckades uppfylla under natten. Malin hade hon inte ens hittat.
Då hade jag önskat att vi kunde köra en bit till, men jag kommer oundvikligen fram till mitt hus. Blommorna börjar vissna på framsidna, vilket är tråkigt, för jag vet att det var mamma som sköter dem allra mest.
Vid matbordet råder tystnad. Såndär koncentrationstystnad, eller kanske någon sorts låtsas-version av en sådan. Paul grymtar emellan gafflarna, och ser inte på mig. Jag ser knappt på honom heller, inte vill jag ägna mina blickar åt honom.
Skrapandet av bestick mot porslinstallrikarna är det enda som hörs, så jag beslutar mig för att fråga.
"Var är mamma?"
"Däruppe." Grymt.
"Hur mår hon?"
"Bra."
"Varför är hon trött?"
"Hghnff." Säger han och rycker på axlarna.
Middagen med den väldigt kortfattade mannen blir kort, men sker i absolut tystnad.
KAMU SEDANG MEMBACA
Tusen saker värt att leva för
Fiksi RemajaMed ord från hjärtat talade jag till honom, lät orden skölja fram på den smala guldtråd som fanns emellan oss, och pojken med det rufsiga bruna håret svarade mig; "Det är något med dig. Jag hoppas aldrig du har en dålig dag i resten av ditt liv, du...
