Tusen saker värt att leva för

16: fängslande minnen

Månskenet dansar på mattan i mitt rum. 

Det kändes som det var länge sedan som jag låg här i min säng. Från mitt fönster ser jag skogen bakom huset, som lurar med mörker. Dit jag flydde natten jag träffade Coda. 

Det är också skogen där min bror dog. Till min förfäran kan hans namn knappt korsa mina läppar när jag försöker viska det för mig själv i mörkret. En klump bildas i magen. Att hans namn är så laddat för mig är illa, för jag vill kunna minnas honom. Minnas hans långa lugg, och tindrande ögon. Minnas hans skratt, och hur glad han blev när han for fram på cykeln nerför gatan. 

Inget mer kommer världen få se av Jonathan. Han är klar, redan gjort sitt. Tårar hotar bakom ögonen vid den tanken. Det är så orättvist att han inte fick mer, och att vi inte fick mer. Hur gammal hade han varit idag? 13-14? Han var fyra år yngre än mig, och jag retade alltid honom för det. 

Bilden av hur Jonathan försvinner över trädkojans kant slår mig och jag dunkar huvudet i nattbordet bredvid för att bli av med den. 

Natten låter mig inte sova, så jag drar försiktigt av täcket och smyger ut i korridoren. Bakom foton och målningar av landskapet omkring staden finns den blåa tapeten. På den tapeten borde det finnas ett skrapsår i väggen, där jag slog mig när Jonathan och jag var små. 

Jag fortsätter vidare, till dörren till höger om mig. Till min lättnad åker dörren upp utan ett ljud när jag stiger in i hans gamla rum. Jag seglar över den blåa mattan, fram till fönstret som vetter mot bakgården. Mina fingrar drar över fönsterkarmen. Inget damm.

Jag ser omkring i rummet. Allt är städat, i sin ordning. Leksakerna står på hyllan, tidningarna i en hög på skrivbordet, och nattlampan släckt med fortfarande inkopplad. Som om han bara åkt iväg på kollo. När jag står här nu, kan jag nästan föreställa mig hur Jonathan återvänder hem imorgon. Han kommer in hit och slänger sig på sängen med en bok i händerna. 

Någon har städat här. Hans saker är inte dammiga, och golvet är rent. Mamma.

Hon måste vara inne här ofta och se till allt. Det vore likt henne. Dörren var stängd, för de vill inte bli konstant påminda, men rummet är alltid redo. 

Då glider en liten ljusspringa upp från dörren. 

Mamma kommer in i rummet, och ljudlöst stänger hon dörren bakom sig. Hon ser på mig innan hon tar ett varv runt i rummet. Med sina sköra fingrar plockar hon ner en av leksakerna från hyllan, väger den i händerna. Hon fäller inga tårar, inte för att hon inte är ledsen, men för att de tog slut för längesedan. 

"Mamma?" Orden rullar försiktigt ut i det halvdunkel rummet. Hon ställer tillbaka leksaken på hyllan och ser på mig. 

"Varför har du städat här inne? Varför är allt kvar?" 

Hon smackar med läpparna en gång, innan hon knyter händerna och svarar. "För att det känns som om jag håller rent och städat kan han komma tillbaka. Som om han aldrig-" Hon tappar tråden och hostar, även om jag bara tror det är en akt för att gråten är påväg. "Som om han aldrig lämnat."

Jag behöver inga fler svar, och behöver inte säga något mer innan jag omfamnar mamma. Hon svarar min kram med all kärlek hon har kvar, och trycker en hand mot mitt bakhuvud.

"Snart," Viskar hon, "kommer allt ändras."

De orden ger mig en gnutta hopp.