Motsatsernas möte

5. Malfoys misstag

Hermione

Det var nästan midnatt och alla Gryffindor elever hade gått och lagt sig förutom Hermione som satt uppflugen på fönsterbrädan och tittade ut i natten. Hon lutade ansiktet mot armbågen och försökte åter igen föreställa sig Harry Potters ansikte efter att hon åter igen hade fått tyst på Malfoy. Potters ansikte hade varit fullt av både respekt men också något annat som till och med var svårt för Hermione att identifiera. Resten av lektionen hade hon varit i något slags drömliknande tillstånd, istället för att räcka upp handen och försöka få ordet av Professor Snape. Hade hennes blick hela tiden varit fäst på pojken som överlevde och hon hade inte varit benägen att titta bort en endaste gång.  Förutom då hans gröna ögon plötsligt hade noterat hennes blickar och hon förtvivlat hade tittat bort, djupt rodnandes.
Efter lektionen kunde hon inte låta bli att dröja sig kvar lite i klassrummet och då och då kasta en blick på Harry Potter som höll på att packa ihop sina saker. Innan han lämnade klassrummet hade han i en mycket diskret gest vänt sig mot Hermione och gett henne ett liten leende. Hon hade kunnat svära på att hennes hjärta slog dubbelslag minuterna efter.
Malfoy hade inte sagt någonting efter konflikten innan lektionen och Hermione njöt av detta. Även fast hon var övertygad om att det bara var en tidsfråga innan Malfoy skulle hacka på henne igen. Hermione gäspade och hoppade ner från fönsterbrädan för att sedan tassa bort till sängen.
Hon somnade med bilden av Malfoys förödmjukade ansikte framför sig.

Hermione skyndade fram genom korridoren. Det enda hon hörde i de öde korridorerna var hennes egna klapprade fotsteg. Hon hade försovit sig och på så sätt missat frukosten, men också halva första lektionen som de hade i trollkonst historia nu på morgonen. Hon rundade ett hörn och skulle ha fortsatt mot nästa korridor om det inte varit för att hon råkat gå in i någon. Crash. Hermione hade kolliderat med någon som med största sannolikhet var mer än ett huvud högre än henne själv. Personen som hon hade missödet svor lågt intill henne. "Förlåt. Det var så mörkt så jag kunde inte se att det kom någon mot mig." Sa hon i försök till en bortförklaring. Det vill säga tills hon plötsligt kollade upp på personen framför henne och mötte ett par gråa ursinniga ögon som inte tillhörde någon annan än Draco Malfoy. Hon tog snabbt ett steg tillbaka. Fanns det en möjlighet att han fortfarande var sur efter gårdagen, tänkte hon. Malfoy flinade med den hårda blicken försvann inte. "Ser man på är det inte smuskallarnas smutskalle som promenerar runt alldeles ensam?" Frågade han och höjde hånfullt på ögonbrynen.
Hermione skulle just säga något till svar, när hon plötsligt trycktes upp med ryggen på den hårda stenväggen. Malfoy höll ett stadigt grepp om hennes krage och såg på henne med en mörk blick, fylld av mörka avsikter. "Nu är vi inte så kackiga längre, va?" Frågade han gjorde en lätt rörelse med handen som han höll fast Hermione med, så att hon ryckte till. Hon såg på honom. En del av henne var vansinnig över att vara i en situation med sådant underläge som detta, medans en annan del av henne fylldes av rädsla för killen vars storlek var mycket större i förhållande till hennes egen. "V-aaa men-ar ddd-u?" Sa hon och kunde inte stoppa rösten från att darra lätt. Malfoy lutade sig närmare henne hela tiden med sina gråa ögon fästa på henne. "Det son hände igår och första efter middagen på vår första skoldag, får aldrig upprepas." Sa han med en dödligt allvarlig röst och med betoning på alla ord. Hermione huttrade till som en effekt på kyligheten i hans röst. "Du ska aldrig mer ta dig ton och förolämpa mig inför mina vänner igen." Hermione bara stirrade på honom. "Om du gör det så kan jag svära på att du kommer få ångra dig." Sa han med en hotfull röst. Hon bara stirrade på honom med en uttryckslös blick innan hon påminde sig själv om att det var Malfoy som stod framför henne. Han skulle inte få sin vilja igenom åtminstone inte utan motstånd. Därför rätade hon på sig och tittade på honom på samma hotfulla sätt som han såg på henne. "Så du erkänner alltså att du blivit förödmjukad?" Frågade hon och höjde utmanade på sina ögonbryn mot den blonda killen framför henne. "Jag erkänner ingenting. Jag bara försäkrar mig om att du har förstått att du är under mig." Han drog ett ursinnigt andetag. "Du är inget annat än en smutskalle, inte ens vatten värd och det är dags att du lär dig din plats." Sa han med en blick så full av avsky att Hermione kända att hon frös i hela kroppen. Men plötsligt så utbyttes vredet i Malfoys blick till osäkerhet och en tydlig sårbarhet. Hans grepp om Hermiones krage lossnade försiktigt samtidigt som han såg på henne med förvirring. Då insåg plötsligt Hermione att hon hade börjat gråta. Hon försökte torka bort tårarna men det verkade bara komma fler och fler. Malfoys ord måste ha gjort ondare än vad hon hade förstått. Hon tittade ner full av förnedring över att gråta framför sin fiende. Hermione visste inte hur länge hon stod uppressad mot stenväggen med huvudet nedsänkt, innan hon plötsligt kände en hand under hennes haka som lyfte upp hennes ansikte uppåt. Malfoy tittade på henne med stora gråa ögon som påminde om isen som täckte havet på vintrarna. Hennes bruna ögon mötte hans och eld och is blandades i en förvirrande kombination utan början eller slut. Malfoy lyfte sin hand och torkade bort de sista tårarna på Hermiones kinder. Innan han återigen förflyttade sig närmare. Han hade ännu inte flyttat handen från Hermiones kind utan den låg kvar och smekte försiktigt den lena huden. "Passa dig." Nästan väste han fram med ett allvarligt utryck i det isfärgade ögonen. Den lilla meningen fick plötsligt Hermione att inse var hon var och med en äcklad blick knuffade hon bort Malfoy från henne. Hur vågade han tro att han kunde gå runt och kommendera vad Hermione skulle göra och inte göra. Ilskan målade av sig den röda färgen på hennes kinder. Hon försökte lugna ner sig men sedan hände allt så himla snabbt.
Innan Hermione förstod vad som hända hade hennes hand flugit ut och träffat Malfoys bleka kind son nu övergick i en mer rosaktig nyans. Han stirrade med en dämpad förvåning och en viss förundran på henne. Innan hans blick mörknade. Hermione väntade på att någon formel skulle kastas på henne eller till och med att hon skulle få ett slag tillbaka. Men någonting sådant hände inte. När hon tillsist vågade titta upp hade Malfoy vänt sig om och börjar gå med snabba steg bort i korridoren.

Kommentera gärna vad ni tyckte. Nästa kapitel borde vara uppe inom en vecka.
Så tills dess!