Fucked Up Life

• Kapitel 20 •

Evelyns perspektiv

Jag kan komma ut, jag kan verkligen komma ut. Innan jag har hunnit tänkt en andra gång så har jag öppnat fönstret och skjutit dit en pall så att jag kommer upp. De fortsätter banka på dörren och jag ber till gud att ingen av dem har skickat några som står utanför fönstret nu. Jag får hoppas på det bästa helt enkelt.

Jag hoppar upp på pallen och kollar ner, inte så högt, jag borde klara det utan en enda skråma faktiskt. Jag tar sats och häver mig och och hoppar ner och är nu utanför det stora huset och det är skymning ute. Snart blir det mörkt och kallt så jag måste skynda mig.

Snart hör jag hur killarna öppnar ytterdörren så jag springer, jag springer allt jag har till den stora muren och hittar en sten jag kan komma upp på så att jag kan komma över. Snacka om att ha tur. Jag tackar gud för det och hoppar upp på muren och hoppar smidigt ner för den. Kollar mig åt sidorna och det enda jag ser är en stor väg men inga hus. Vart i hela friden är vi? Vi måste vara utanför staden. Kanske därför vi åkt så länge i limmon när vi ska någonstans.

Jag väljer bara ett håll och satsar på det bästa innan killarna kommer. Jag hör hur de skriker på varandra och låter mina ben springa så fort som jag aldrig tidigare har gjort förut. Antagligen tack vare adrenalinet i min kropp. Ruset jag fick när jag insåg att det fanns en väg ut.

I klädd ett linne och ett par mjukis byxor och strumpor springer jag på den kalla vägen. Men inser snabbt att jag inte kan fortsätta på vägen utan måste vika av annars kommer de hitta mig. Så jag viker av snabbt och in vid kanten. Men fortsätter springa. Bakom mig hör jag bilar som tutar och som kör i full fart. De måste vara efter mig. Snart hör jag också snabba fotsteg bakom mig och jag ser mig om men ser ingen där så jag vänder mig om och fortsätter springa tills jag kommer till ett hus och gömmer mig där då fotstegen har kommit närmre. Jag ställer mig mot väggen på det lilla röda huset som för övrigt ser helt övergivet ut. Fotstegen saktar ner och jag håller andan. Tillslut hör jag dom inte så jag andas ut och går fram med dunsar in i någon och hela mitt hjärta stoppas. Jag höjer blicken sakta och kollar in i de kristallklara ögonen.

- Jason. Mumlar jag häpen och backar undan honom. Han kommer ta mig tillbaka dit. Hur kunde han komma ifatt mig? Eller hitta mig? Det är helt omöjligt jag trodde jag var diskret! Nu är allt sabbat. Jag kommer få så mycket stryk. Kommer nog knappt leva efter Austin gjort sitt med mig.

- Don't be scared Evelyn. It's okey. Säger han och tar fram händerna för att lugna mig men jag bara backar ifrån honom.

- No it's not dumb ass. You're going to take me back! Fuck Jason, how could you find me? Säger jag och min röst skriker förtvivlan rakt igenom.

- No I'm not going to do that but Austin will so follow me, I have a car parked not far from here, we need to get there before they find us. Säger han och jag blir bara förvirrad. Menar han att han kommer rymma med mig? Vänta va, nej det går inte. Jag kan inte lita på honom tillräckligt för att gå med på det.

- Oh no, you're not going with me. Säger jag och börjar gå ifrån honom men han tar tag i min arm och drar mig mot honom så att jag kommer farligt nära honom. Jag andas snabbt och han med men flinar sen.

- If you're not going with me you're going to be found in just about a few minutes so if I was you, I'd go with me. You don't have another choise. Säger han allvarligt fortfarande med sitt lilla flin på läpparna. Efter ett tags övervägande nickar jag sakta och går med på det. Liksom vad ska jag göra annars? Han hade ju rätt, de skulle hitta mig innan jag ens hade kommit någon vart.

- Okey, but we're really need to go now. Säger jag tyst när jag hör röster långt bort och han nickar och drar med mig.

Vi springer och tillslut ser jag en bil framför oss, en liten svart bil och han låser upp den och jag sätter mig i den och vi kör iväg fort som attan innan de hinner komma ifatt oss. Vi åker i tystnad innan vi kommer in till stan, det tog ganska lång tid och det var rätt så stel tystnad mellan oss kan jag väl vilja påstå. Men en tanke slår mig när vi åker in på de välkända gatorna i Miami. Vart ska jag gå? Jag kan ju inte åka hem, eller? Vi har ju gjort slut, eller Aiden tror väl antagligen det och jag kan inte bara klampa in där med Jason. Men det finns inget annat att göra. Jag måste få förklara mig.

Vi åker och stannar utanför vår lägenhet och hoppar ur bilen och går in i den välkända hissen som jag inte varit på evigheter känns det som. Äntligen kanske det kan blir som förut. När hissen stannar på vår våning går jag fram till dörren och plingar på då det var låst. Snart öppnar någon dörren och Matt står i dörröppningen och kollar konstigt på mig innan han spricker upp i ett leende och kramar om mig.

- Thank god Evelyn. We were trying to find you but it was impossible! Säger han mot mig men stelnar till när han ser Jason bakom mig.

- I can explain that later, I really need to talk to Aiden, where is he? Säger jag och Matt kliar sig löst i nacken och snart kliver en halvnaken Aiden ut ur mitt rum och kollar förvirrat på mig och innan han säger något kommer det ut någon annan från rummet med, också halvnaken.

En halvnaken tjej. Min mun faller helt öppen. Vad i hela helvete är det här?

---------

Hellooooo hoppas ni gillade kapitlet så ses vi om en vecka. Puss och kram E<3