Rött

"INTE GRANSKAT"

Rött. Yukio Ishida gillade inte rött. Han gillade alla färger förutom röd. Han gillade gult för att det påminde honom om solen, han gillade blått för att det fick honom att tänka på havet, och han gillade grönt för att den fick honom att komma ihåg gräset. Yukio var faktiskt hyfsat färgglad av sig. Han klädde sig mycket gult, blått och grönt. Och för de mesta delarna så var han en väldigt snäll och glad ung kille. Men han gillade inte rött. Rött fick honom att påminnas. Påminnas av saker han helst skulle vilja glömma. Men det var svårt att inte tänka på färgen röd, när de flesta husen var målade i rött, när det ligger en skål full med röda äpplen på bordet som ingen äter, när bara några millimeter under huden finns färgen röd. Yukio Ishida var rädd för att han aldrig skulle acceptera färgen röd. Eller egentligen aldrig acceptera de saker som hade en större koppling till rött. Det första som tycks poppa upp i huvudet på någon som tänker på färgen röd är ofta kärlek eller blod. Och på vissa sätt och vis så var det också så för Yukio. Varför Yukio inte gillade färgen röd var egentligen ganska så enkelt. Eller det var egentligen väldigt komplicerat, enligt Yukio. Men för den vanliga människan så skulle man nog kunna säga ett det var hyfsat enkelt. Yukio hade fått se väldigt mycket "rött" under sin tidiga barndom. Han hade fått se väldigt många röda saker, känt på många röda saker och tyckt många röda tankar. Men till hanns hjälp så fanns också färgen grön. Färgen mittemot röd i färgskalan. Men det finns inte tillräckligt mycket grönt. Eller så finns det kanske för mycket rött. Med tiden som gick och de mer och nya nyanser av rött Yukio såg, så började han bara avsky färgen mer och mer. Färgen grön räckte inte längre. Och Yukio hade bara blivit mer påverkad av rött. Och därefter så hade också hans närmaste blivit det. Det fanns fortfarande röda hus och rött under huden, men inte någon skål på bordet med några röda äpplen som ingen åt. Utan de byttes ut till gröna äpplen istället, som folk fortfarande inte åt. Inte ens Yukio. Hans närmaste vänner hade också slutat använda rött. De hade bytt ut alla sina röda pennor och skrivblock samt slutat klä sig i rött. Eller åtminstone om de inte ville att Yukio skulle ignorera dem på alla möjliga sätt och vis. Eftersom at Yukio normaltvis var en väldigt snäll och glad ung kille så hade han lätt blivit ganska så populär bland folk. Men efter att hans avsky för färgen röd blev allt kändare och kändare i områden runt om honom, så föll Yukio's popularitet snabbt ner i havet, som han fortfarande gillade så mycket. Havet är fortfarande blått, och det kommer det alltid vara. Havet är blått och kommer aldrig bli rött. Yukio's rykte som snäll och oskyldig hade dränkt sig i det blåa havet. Och nya hade uppstått. Psyko killen, killen längst bak som hatar färgen röd, och många fler. Yukio hade börjat uppstå som konstig och inte längre normal. Men det brydde sig inte Yukio om. Han var glad så länge han slapp färgen röd. Och det gjorde han, oftast. Även om Yukio avskydde rött, så hade han på något sätt blivit som beroende av det. Allt på minde honom numera om färgen röd. Till och med grönt. Det gjorde Yukio ännu mer rädd. För tänk om han skulle börja avsky färgen grön också? Vad skulle han göra då? Skulle han upptäcka en ny färg? Ju mer tiden gick, och ju mer han blev beroende av rött. Så märkte han också mer och mer hur nära alla färger är. Gult räckte inte ens till längre. Yukio hade börjat avsky gult också. Det påminde honom om solen, som påminde honom om värmen, som i sin tur var kopplad till färgen röd. Samt att gult lågt ju alldeles intill färgen röd i färgskalan. Samma sak där för färgen blå. Blått var kopplad till kylan som var motsatsen till värme och på så sätt kopplad till rött. Grönt. Det fanns bara grönt kvar. Blått och gult var redan förlorat. Och Yukio började bry sig. Han hette inte ens killen längst bak som hatade färgen röd längre. Han hette numera killen vid fönstret som hatade alla färger. Men det var ju inte sant. Han hatade inte alla färger. Han gillade faktiskt grönt. Och för att inte glömma bort den fridfulla färgen så hade han bytt plats till att sitta vid fönstret. För att kunna titta på grönt. För att kunna se det gröna gräset som han gillade så mycket. Gräs är grönt och kommer aldrig bli rött. Men grönt hade börjat få Yukio på röda tankar. Och det gillade inte Yukio. Han hade insett hur många kopplingar som fanns mellan rött och grönt. De var motsatsen till varandra i färgskalan. Gult plus blått blev grönt. Och gult och blått var ju kopplade till rött. Så Yukio fick det bara ännu svårare att hålla sig trogen till färgen grön. Yukio hade börjat förstå hur svårt han låg till. Vilka färgen fanns det ens kvar? Inte gult, inte blått, inte grönt, inte rött och inga där i mellan. Yukio tittar ut från sitt fönster och tar in alla färgen han ser. Grönt gräs, gul sol, blå himmel, och röda byggnader. Allt det där fick honom att spänna nävarna. Men det fanns 2 färger som han inte reagerade på något sätt. de vita molnen och den svarta asfalten. hade han äntligen hittat färger han kunde lita på?  svart och vitt? en annan färgskala med färgen han inte hatade? skulle han glömma bort grönt? och istället börja lita på svart och vitt? hade han gått så långt? lämnat alla färger och istället gå över till en helt ny färgskala? kunde man ens kalla dem för färger?