Motsatsernas möte

9. Lektion i försvar mot svartkonster

Glöm inte att kommentera!

Hermione

Dagarna gick snabbt förbi utan att Hermione skänkte så mycket som en tanke på hennes och Malfoys samtal, för några dagar sedan.
Blaise hade hon knappt sett till vilket gjorde henne frustrerad, dem hade saker de behövde reda ut. Ju förr dem gjorde det desto bättre.

Det var torsdag. Gryffindor och Slytherin hade en gemensam lektion i försvar mot svartkonster. Bland Gryffindor eleverna var bland annat Harry Potter som Hermione för ovanlighetens skull inte hade ägnat någon uppmärksamhet. En tredjedel av lektionen hade passerat när deras nya lärare i försvar mot svartkonster, professor Wilder plötsligt kallade till sig elevernas uppmärksamhet.
"Som förberedelse för situationer som ni kan komma att hamna i i framtiden, har   Biträdande rektor professor McGonagall ombett mig att vi denna lektion ska träna försvarskonster emot varandra." berättade hon. En påtaglig tystnad uppstod snabbt mellan eleverna.
"För att alla ska få samma utmaning har jag delat upp er i grupper beroende på vilket nivå ni ligger på." Sa hon vilket följdes av ett sorl i som svävade runt i klassrummet.
"Det kommer vara fyra personer per grupp..." med det sagt började hon läsa upp grupperna. Hermione spetsade öronen när hon hörde sitt eget namn nämnas. "Hermione Granger, Harry Potter, Pansy Parkinson och Draco Malfoy." Professor Wilder gjorde en gest mot en cirkelformad del i den bortre änden av salen.  Hermione tittade dit för att se att de andra i gruppen redan var påväg ditåt. Hon följde snabbt efter och ställde sig mellan Potter och Parkinson. Dem väntade tills Professor Wilder kom bort till deras del för att ge dem deras instruktioner.
"Ni ska träna försvarskonster mot varandra två och två. När två av er har avväpnats första gången byter ni så att alla får duellera mot alla." Hon tittade på dem som att försäkra sig om att dem hade förstått innan hon vände sig om för att gå, men stannade plötsligt tvärt och vände sig åt dem igen.
"Om någon utav er gör något annat än att avväpna kommer jag personligen se till att den personen straffas, hårt." Sa hon med blicken fäst mot de två Slytherin eleverna. Sedan fortsatte hon gå mot nästa grupp.
Ingen verkade vilja ta tag i uppgiften utan alla stod med sitt. Parkinson växlade mellan att blänga på Hermione och Potter, Potter sneglade mot Hermione och Malfoy tittade ner på sina fötter och såg ut som att han hellre hade varit varsomhelst än där.
Hermione harklade sig och fångade omedelbart allas uppmärksamhet.
"Vilka ska börja duellera mot vilka?" Frågade hon och tittade frågande på sina klasskamrater.
"Jag och Malfoy kan börja." Sa Pansy och log barnsligt mot den blonda killen på den motsatta sidan av duelleringscirkeln. Malfoy skruvade besvärat på sig.
"Det är bättre om du och Granger börjar." Sa han till svar och sneglade mot Hermione.
"Jag vågar inte riskera att göra dig illa." förklarade han och kastade en hastig blick på Parkinson som stod och glodde på honom som en nedslagen hundvalp. Hermione tyckte sig höra en viss ironi i hans röst men valde att inte låtsas om det. Potter var påväg att säga emot Malfoy men avbröts hastigt av Hermione. "Det blir bra!" Utropade hon snabbt och märkte inte av den besvikna blicken som Potter gav henne från sidan.
Parkinson suckade ljudligt men gick tillsist bort och ställde sig mitt emot Hermione på den ena delen av duellcirkeln.

Hermione försökte ignorera de negativa känslorna som gnagde i henne när hon stod mitt emot Parkinson som hon hatat sen första året. Flickan ifråga såg inte heller nöjd ut utan kastade hela tiden giftiga blickar på Hermione.
"Börja på tre!" Ropade professor Wilder för att överösta de upphetsade eleverna. "1...2..."
Hermione gick hastigt åt sidan när Parkinson tjuvstartade för att kasta en crucio förbannelse mot henne. Hermione undvek förbannelsen genom att hastigt stiga åt sidan så att den vita gnistan från Parkinsons trollstav istället åkte in i stenmuren bakom Hermione. Hon stirrade chockat mot sin motståndare.
"Det där var en av de tre oförlåtliga! Professor Wilder sa att vi bara skulle avväpna våra motståndare." Sa hon högt men kunde inte dölja darrningen på rösten. Tänk om om Parkinson hade träffat henne... Parkinson hånflinade bara till svar innan hon öppnade munnen för att säga nästa formel, men Hermione hann före. "Expelliarmus!" Skrek hon och riktade staven mot Parkinson som flög några meter bakåt, samtidigt som hon tappade staven som hamnade utom räckhåll för henne. Parkinson snyftade till där hon låg på rygg vid stenväggen. "Draco!" Skrek hon och flackade med blicken för att få en skymt av den blonda killen som var mitt inne i sin egen duell. Han frös hastigt när han hörde Parkinsons röst vilket följdes av att han också träffades av en expelliarmus formel, från Potter. Den var dock mycket mildare än den Hermione kastat på Parkinson, så det enda som hände var att Malfoys trollstav flög ur handen på honom.
Hermione väntade på att han skulle springa bort till Parkinson, och överraskades därför när han nonchalant lutade sig bakåt mot väggen och såg mellan de båda Gryffindor eleverna.
Parkinson stönade dramatiskt från platsen där hon låg men Malfoy tycktes inte höra det.
"Malfoy, din flickvän vill nog att du går till henne." hojtade Harry och en viss hånfull gnista lyste upp hans gröna ögon innan den hastigt försvann igen.
"Hon är inte min flickvän." Mumlade Draco och fäste oväntat blicken på Hermione som frågade såg tillbaka på honom.
"Dessutom är det dags att byta par." Sa han och flinade självbelåtet.
"Redan redo att bli krossad igen, Malfoy?" Frågade Harry och gav honom ett skrattretande leende.
Malfoys flin ersattes hastigt av ett blankt utryck. Han harklade sig, "Kom nu Pansy, du har fått din vilostund." Sa han med så mycket dominans i rösten att Hermione blev förvånad när Parkinson inte reagerade. Tänk om hon var allvarligt skadad trots allt?
"Vi ska byta motståndare nu!" lockade Draco. Det fick Parkinson att reagera som flinandes reste sig upp och gick mot honom.
"Du och jag då Dracooo!" Väste hon fram med ett förföriskt leende som skulle fått vilken kille som helst att falla för henne. Hur som helst fungerade det inte på Draco som gav henne en uttråkad min.
"Faktum är att jag tror att du och Potter skulle bli ett mycket bättre par, visst Potter?" Frågade han som att han trodde att auktoriteten i hans röst skulle ha samma effekt på honom som de hade på Parkinson.
Potter skakade på huvudet och var påväg att säga något när han återigen blev avbruten av Hermione. "Faktist, tror jag att Potter och jag blir bättre som par." När Malfoy inte reagerade fortsatte hon. "Det ger dig bättre chanser att se till att din flickvän inte kommer till skada, igen." Sa hon förvånad över att hon övervunnit det mesta av sin nervositet i närheten av Potter.
Malfoy blängde bistert på henne.
"Hon är inte min flickvän." Upprepade han åter igen med övertydlig stämma. Parkinson hajade till. Hermione tyckte nästan synd om henne.
"Jag måste hålla med Granger där." Sa Potter hjälpsamt och log mot Hermione. "Ni två blir ett mycket bättre par."
Malfoy verkade få kämpa för att dölja ilsken som blossade upp i en röd färg på hans bleka kinder. Men lyckades ta sig samman tillräckligt mycket för att nicka åt Parkinson att följa med honom till den andra änden av duelleringscirkeln.

"Du tar det lugnt med mig nu va, Granger?" Frågade Potter och såg oroligt på Hermione på andra sidan cirkeln. Hermione skrattade svagt, fullt medveten om att han skämtade, och nickade åt honom. "Om du tar det lugn med mig Potter." Sa hon som svar och kunde inte hjälpa att hon rodnade.
Potter gav henne ett litet flin innan ansiktsuttryck plötsligt utbyttes mot ett tankfullt utryck.
"Potter, Granger, Det låter lite för formellt, tycker du inte? Med tanke på att vi båda tillhör samme elevhem och kämpade sida vid sida under kriget." Sa han med en frågande blick.
"Jo..." sa Hermione dröjande samtidigt som hon följde Potters rörelse och rörelser och började cirkulera runt delen. "
Så... jag är Harry." Sa han och höll fram handen mot Hermione. Hon tvekade inte utan tog snabbt hans hand. "Jag är Hermione." De skakade lite tafatt varandras händer innan dem plötsligt blev avbrutna av en gäll kvinnlig röst från duelleringscirkelns andra del.
"Åh men är skolans största losers söta?" skrattade Pansy. Hermione vars hand fortfarande låg kvar i Harrys vände sig om för att blänga på henne.
Det var då hon konstaterade att Malfoy var alldeles röd om sina kinder. Han såg faktist närmare ursinnig ut. Plötsligt tittade han upp och mötte hennes blick med en uttryckslös kylig blick som fick henne att frysa inombords.
"Ifall ni har glömt av vad uppgiften gick ut på vad det att att avväpna era motståndare, inte flirta med dem." Sa han med en oigenkännlig röst som dröp av sarkasm.
"Åh juste." Sa Hermione med spelad dumhet. "Expelliarmus." Harry som inte hade varit förberedd på angreppet tappade förvånat staven som hamnade vid Hermiones fötter. Hon tog upp den och hann precis räcka den till honom innan professor Wilder ropade att lektionen var slut. Med en sista kall blick från Malfoy vände hon sig om för att gå men blev plötsligt stoppad av en varm hand på hennes arm. Harry log ner mot henne och förflyttade sig närmare den förvånade flickan. Hans mun var intill hennes ena öra när han viskade något som bara Hermione kunde höra.
"Har du några planer för helgen" viskade han. Hon skakade på huvudet.
"Vad bra, för att jag tänkte om du kanske hade lust att gå till Hogsmeade med mig." viskade han. Hermione mötte tappert hans blick och nickade leende till svar, återigen rodnandes.
Han log och gled långsamt förbi henne utan att släppa ögonkontakt. När han hade lämnat klassrummet var Hermione tvungen att stödja sig mot en skolbänk och andas in flera djupa andetag.
Hon skulle precis gå ut då hon kolliderade med någon son säkerligen var längre än Harry.
När hon tittade upp möttes hon av ett par blågråa ögon som kallt kollade ner mot henne. "Se dig för din äckliga lilla smutskalle." Hans blick var så tom, så kall, så hård, och så känslolös.
Hermione hajade till. Plötligt var all glädje som nyss funnits inuti henne borta och det enda hon kunde känna var kylan från hans ord. Utan förvarning slog hon plötsligt till honom över kinden en gång. Två gånger. Tre gånger. Innan hon börjar slå mot hans bröstkorg.
"Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig...." snyftade hon fram mellan slagen. Malfoy hatiska uppsyn övergick till förvåning blandat med medlidande när han såg på den hysteriska flickan framför honom. Med ett sista slag rusade Hermione ut ur klassrummet utan att ens försöka dölja tårarna.

Ok jag erkänner. Jag tycker att att kärlek ska vara komplicerad och speciellt mellan dessa två. Det är inte logiskt att det utan vidare ska bli ett lättsamt par. Men det kommer hända... tillslut. kommentera gärna så jag vet vad ni tycker så här långt. Nästa kapitel är uppe innan nästa helg så tills dess!