Fucked Up Life

• Kapitel 22 •

Evelyns perspektiv

Vi går mot hissen i tystnad jag och Aiden. Ingen säger något alls. När hissen kommit ner går jag snabbt ut  ur den och mot bilen som står parkerad utanför entrén till lägenhetshuset som jag, Matt och Aiden nu har bott i.

Vi går och och sätter oss i bilen och genast börjar Jason köra. Matt sitter fram bredvid Jason och pratar faktiskt. Konstigt nog. Men bra att de har kommit överens.  För det känns verkligen som Jason är med på vår sida nu, jag hoppas iallafall det. Men det är väl upp till bevis antar jag. Jag kan inte mer än att hoppas till gud att det kommer lösa sig nu. 

Dessvärre sitter jag och Aiden då själva i baksätet. Helt tysta. Jag kollar ut genom fönstret och försöker tänka på annat och inte den stela tystnaden mellan oss. 

För jag orkar inte ta någon stel och obekväm diskussion med honom nu. Inte när allt är som det är. Vi är på rymmen från ett livsfarligt gäng vilket inte är det perfekta stället att ha en såndan allvarlig konversation på. Så jag hoppar hellre över det och låtsas som om jag njuter av att kolla på naturen som swishar förbi framför ögonen på mig. 

Jag lyssnar på låten som spelas svagt i högtalaren på bilen. Love yourself med Justin Bieber. Nynnar lite svagt för mig själv och låtsas att jag är med i en sorglig musikvideo där jag sitter och kollar ut genom fönstret. Men såklart så ska någon förstöra min lilla egna stund med mig själv. Och ni kan ju bara gissa vem det är.

- Evelyn. Säger den mörka hesa rösten som får mig att rysa varenda gång jag hör den. Rösten som tillhör Aiden. Jag kollar inte mot honom. Jag ignorerar honom bara. Önskar att han bara kan ge upp och sluta prata med mig för en stund. Men nej, han ger inte upp. Istället sätter han sig ett steg närmare mig och lägger ena handen på mitt lår vilket resulterar i att stötar skjuts genom min kropp, jag kollar åt sidan och möter den snyggaste personen på denna jords ögon.

- Look, I know it was dumb. But please I've done worse. Säger han och jag fnyser och vänder blicken mot fönstret igen. Det förstörde allt ännu mer. Nu kanske ni också undrar varför jag blir så sur, jag kysste ju Jason för inte så länge sedan men såhär är det. Och jag tycker inte att Aiden någonsin ska behöva veta det heller. Det var inget jag menade. Att jag ens kysste tillbaka var bara ett stort misstag. Ett misstag jag trodde jag aldrig skulle göra i hela mitt liv. 

Jag har ändrats så mycket. Det är helt sjukt. För ungefär ett och ett halvt år sen var jag bara en vanlig plugg nörd från London som inte ens hade en blekaste aning att en gängledare hade ögonen på mig. Men nu är det ändrat. Nu har jag blivit kidnappad x antal gånger, jag har dödat en kille som jag verkligen gillade, blivit kär i en av de mest eftersökta personerna i världen och jag är själv med i ett gäng. Vem trodde det om lilla Evelyn Brown? Elev på Oxford University som hade topp betyg och inte gjorde en fluga förnär.

Ibland saknar jag verkligen min familj. Jag saknar Cassidy, Dylan och mamma så fruktansvärt mycket. Men också min älskade pappa såklart. Som för övrigt om ni hade glömt bort det, min pojkvän dödade.

Mitt liv är så fucked up. Snacka om att man haft en tuff tid på sistone. Men jag har tagit mig genom det mesta, så varför skulle jag inte fixa det här? Det kanske är tid att buckle up och tuffa till mig lite. Jag valde att leva det här livet, i samma stund som jag erkände att jag var kär i Aiden och bästa vän med Matt. Så nu måste jag se till att leva det på det viset också. Även fast jag ständigt lever på en skör skör lina som kommer gå sönder så fort jag tar ett snedsteg och ramlar ner i det stora håller runt om mig. Det stora hålet som kallas döden. Gör jag något fel, dör jag. Det är min värld nu. 

Kan ni tänka er? Att ständigt gå och oroa sig över att antingen bli mördad tack vare att man är stämplad som världens farligast gängledares flickvän. Som alla vill åt för att komma åt honom. Åt Aiden. 

Tack Aiden, du drog in mig i det här, till det här livet som suger helt och hållet, men tack också, innerligt för att jag fick lära känna dig.  

- Evelyn, you can't ignore me forever. Säger Aiden och jag väcks från mina djupa tankar och kollar mot hans håll och möter hans ögon. Och så tänker jag mig inte för utan jag låter våra läppar krascha i varandra. Jag älskar honom. Hur det än låter så älskar jag den där idioten till psykopat. Så himla mycket.

Aiden blir en aning förvånad men kysser tillbaks någon sekund efter och lägger ena handen på min kind. Tillslut efter ett tags kyssande så släpper vi och jag lägger min panna mot hans och andas tungt.

- No I can't. Säger jag svagt och blundar. Han smeker min kind med sin tumme vilket får mig att lugna mig lite. Just nu känns det bara som att det är vi den här världen. Inte att vi sitter i en bil, på rymmen från Austins gäng till ett helt okänt hus som kanske kommer rädda oss från att bli upptäckta. Nu är det bara vi. 

- I love you so much. Säger Aiden och jag känner hur bilen saktar in och rullar in på en grusgång. Jag drar bak huvudet och tar ett djupt andetag.

- Yeah I know you do. And I love you. Säger jag svagt och hoppar ur bilen och börjar gå mot det vita stora huset. Att ens Aiden har råd med allt det här har jag ingen aning om. Flera gigantiska hus som är väldigt lyxiga. De måste kosta en förmögenhet, en förmögenhet han har.

Aiden kommer upp vid min sida och tar min hand medan vi går mot husets stora dörr. 

När jag går in i huset är det en enda mening som jag upprepar för mig själv om och om igen för att övertyga mig själv att det är det här jag vill.

You want this, you chose this life, grab yourself and deal with it.

-------------

Hello babes. Hoppas ni gillade kapitlet så ses vi, puss och kram E<3