Motsatsernas möte

10. Konfrontationen

Glöm inte att kommentera!

Draco

Den högsta snarkningen denna natten hördes plötsligt, från Crabbe den här gången.
Draco som inte kunde sova grimaserade mot oväsendet och försökte med all sin viljekraft att inte göra något dumt, som att kasta en formel på Crabbe. Han vände på sig ännu en gång så att hans ansikte var vänt mot den stängda dörren. Försiktigt slöt han sin tunga ögonlock och memorerade åter igen Grangers sårade ansiktsuttryck när han hade kallat henne det där ordet. Allt levande i hennes ansikte hade frusit så fort ordet lämnade hans läppar. Omgivningen runt omkring dem hade stannat och hållit andan i väntan på vad son skulle komma. Precis som han själv gjort.  Men när Granger tillslut reagerade var det motsatsen av vad han hade väntat sig med tanke på hennes ansiktsuttryck. Hon hade plötsligt kastat sig över honom och slagit honom med all styrka hon kunde bemästra. Självklart hade hon inte kunnat orsaka någon speciellt stor skada på honom, men att se hur flickan hade sett ut. Granger hade sett helt förstörd ut. Draco hade först tänkt att stoppa henne, varför skulle han ta emot stryk från en smutskalle bara för att han påmint henne om sin rätta plats? Det var inte hela sanningen. Visst hade Draco velat trycka ner henne men inte genom att kalla henne det.  Det enda ordet som Hermione Granger inte kunde hjälpa att hon var. Anledningen till att han gett sig på Granger från början var på grund av en svårtolkad känsla som hade uppstått inom honom när han såg hur hon och Potter såg på varandra under deras lektionspass. Potters ögon som följde Hermiones minsta rörelse, fulla av beundran och sedan när han hade viskat något i hennes öra. Hon hade givit honom otroliga leenden under hela lektionen.
hade stått så nära varandra. När Potter sedan lämnat henne hade hon rodnat djupare än vad han någonsin sett henne göra förut. Och det var då han hade tappat det och gått till attack mot henne. Men varför? Vad gjorde det honom om Granger flirtade med någon? Han kände sig helt förvirrad. När hon sedan rusat ut ur klassrummet gråtandes hade hon lämnat honom med en känsla av tomhet, sorg.....?
Han kunde inte låta en smutskalle förstöra hans sömn, därför bestämde han sig för att leta upp henne nästa dag och be om ursäkt. Vad som helst för att få tillbaka den förlorade nattfriden.
Med det somnade tillsist Draco.

Halva fredagen hade tillsist passerat utan att Draco fått en minsta skymt av Granger. Med en uppgiven suck gick han till det sista stället som flickan kunde tänkas vara på. Biblioteket.
Till hans stora glädje kunde han skymta Grangers bruna lockiga hår mellan raderna av bokhyllorna. Hon satt längst inne i lokalen vid ett enkelt träbord omgiven av högar av böcker. Draco visste på ett ungefär vad han skulle säga till henne. Han hade precis lyckats samla ihop tillräckligt med mod för att gå fram till henne, då någon plötsligt hugg tag i honom bakifrån. Långsamt vände han sig om och möttes av en oväntad syn. Bakom honom stod ingen annan en Blaise. Draco tänkte precis säga något när han lade märke till hur uppriven hans vän såg ut. "Är allt ok, Zabini?" Frågade han och höjde osäkert på ögonbrynen mot Blaise.
Blaise drog ett darrigt andetag som att han försökte hålla inne en snyftning.
"Hon ska gå med Potter till Hogsmeade..." väste han fram mellan tänderna.
"Potter av alla." Morrade han fram knappt hörbart. Draco blev plötsligt på ännu sämre humör än han hade varit igår efter lektionen i försvar mot svartkonster. Men han insåg att han var tvungen att behärska de negativa känslorna som oförklarligt vällde upp inom honom. Speciellt framför Blaise.
"Med Potter, ha?" Sa han tillsist. Han tvivlade inte ett ögonblick på att det Blaise sagt stämde. Med tanke på hur han den sista tiden hade spanat mot Grangers håll hela tiden, vore det konstigt om han missat en nyhet som denna.
Blaise tittade ner på sina svarta skor och nickade sorgset.
"Jag kom hit för lite mer än en timme sedan, för satt se om det fanns en chans att jag kunde få prata med henne. Du vet se om det gick att reda ut saker." Sa han med blicken fäst på någonting ovanför Draco.
"Och så kom han dit precis när jag skulle våga mig fram." Draco var tvungen att lyssna noga för att höra vad hans vän sa.
"De pratade länge och skrattade åt struntsaker. Han gick för en liten stund sedan, och nu har jag tappat modet att gå fram till henne." Mumlade han fram.
"Du måste märke hur hon leker med dig." Sa Draco så övertygande som han kunde. Detta gjorde honom arg. Att en simpel flicka, som inte ens var så söt kunde få så många att dansa efter hennes pipa. Utan att hon ens tycktes jobba för det. Draco visste inte vad för slags känslor han hyste för flickan i fråga, men vad det än var tänkte han inte låta någon komma åt honom på det här sättet. Speciellt inte ett mugglarbarn. Han förstod att det han snart skulle göra förmodligen skulle skada Granger mer än något han någonsin hade gjort förut. Men just då fanns det inget annat än hämnd i hans tankar.

Draco drog tag i klädnaden på Blaises arm och började gå mot bordet där Granger satt med näsan i en utav böckerna.
Hon verkade ha hört någon komma för hon ryckte till lite, men utan att titta upp från boken.
"Jag är nästan färdig, Neuville!" sa hon mjukt och lyfte efter några sekunder på huvudet.

Grangers ansikte övergick från lugnt till en tydlig förvåning. "Åh..." sa hon svagt.
Draco visste inte vad han hade förväntat sig för reaktion med det var definitivt inte det. Ilska, sårad, nervositet men inte förvåning.
"Verkar som att Granger här har tappat talförmågan..." hånade Draco henne. Hon stängde ilsket sin halvöppna mun och drog några andetag för att lugna sig själv innan hon vände sig till Draco och Blaise.
"Inte alls. Men jag måste erkänna att ni två var de sista personer jag hade förväntat mig att få se idag." Sa hon. Draco lade märke till att hon snabbt hade återfått den självsäkra tonen i sin röst. Blaise tittade ner på sina skor, med en djup rodnad på sin oliv färgade hud.
"Varför är ni här om jag får fråga?" Undrade hon och höjde frågande på ögonbrynet mot Draco.
"Du är inte i position att ställa några frågor din..." men Draco kunde inte säga det. Tanken på att hon skulle se sådär sårad ut igen fick honom att känna en obehaglig känsla i magen.
Granger som verkade förstå vad han hade avsett att säga gav honom bara en äcklad blick. "Jag bad dig senast igår att hålla dig undan från mig och det förväntar jag mig att du gör om du inte vill få en trollformel kastad över dig." hotade hon, men vände sig sedan mot Blaise. "Men dig har jag velat prata med ett tag!" utropade hon och såg på Blaise med något desperat i blicken.
"Varför skulle du lägga någon uppmärksamhet på mig, när du har Potter?" Sa han och mötte för första gången hennes blick med så mycket smärta i att hon tog ett steg tillbaka.
Draco såg mellan de två utan att riktigt veta vad han skulle göra. Denna konfrontation hade tagit en helt annan vändningen än vad han avsett. Plötsligt handlade det inte längre om honom och Granger utan Blaise och Granger. Det kunde han bara inte acceptera....

Ok detta kapitlet kom upp mycket snabbar än vad jag trodde. Nästa är uppe senast till helgen! Så tills dess!
PS Glöm inte att kommentera om ni tycker berättelsen är bra.