Motsatsernas möte

14. Ett öga för ett öga

Glöm inte att kommentera!

Hermione

Inte ett ljud hördes i korridoren på tredje våningen. Hermione som nyss hade lämnat tjejtoaletten var påväg ner stora salen för lunch. Hennes steg ekande mellan stengolvet till taket för att sedan lämna efter sig ett eko på de mörka väggarna. Inte en enda person kunde Hermione skymta, vilket var mycket ovanligt för att vara vid denna tiden på en måndag. Hermione hade innan sitt toalett besök haft trolldryckskonst men när hon kom tillbaka tycktes alla ha försvunnit. Innan lektionen i trolldrycks konst hade hon haft mugglarstudier och nu var hon påväg ner till stora salen för lunch.
Hon hade precis kommit fram till dubbelportarna som ledde in till salen när en röst bakom henne fick henne att stanna upp helt. Med en långsam rörelse vände hon sig om för att kasta en nervös blick på Blaise som kom från trapporna från fängelsehålorna. Han blängde tillbaka på henne och började gå med hotfulla steg mot henne. Hermiones hjärta började genast slå snabbare samtidigt som hon drog in några djupa andetag. Ju närmare han kom henne desto snabbare började hennes hjärta slå. Till skillnad från gårdagen då hon hade haft Potter och till och med Malfoy att hjälpa henne, var hon nu helt utelämnad åt Blaise. Hans mungipor åkte uppåt då han med en genomskådande blick på henne listade sig fram till vad hon tänkte.
"Jag trodde att jag skulle få vänta ett ganska långt tag för att få en möjlighet som denna. Sa han med låg röst.
"Men ödet verkar vara med mig." Sa han dramatiskt och flinade självbelåtet för sig själv. Hermione började skaka av rädsla när hon såg Blaises ansiktsuttryck. Han såg ut som en sådan person som skulle kunna göra precis vad som helst för att skada andra. I det här fallet var det henne. Blaise var drygt fem meter bort ifrån henne nu och Hermione förbannade sin dumhet. Varför hade hon inte försökt fly när hon hade möjlighet. Om hon försökte nu skulle Blaise sannolikt fånga in henne. Men om hon stod kvar där hon stod, skulle han kunna göra vad han ville med henne. Hermione höll fast Blaises blick för att inte vända hans uppmärksamhet mot hennes ena hand som trevade efter staven i klädnaden. När hennes famlande fingrar tillsist fann skaften på trollstaven tvekade hon inte en sekund utan var snabb med att rikta den mot Blaise. Hennes rörelse hade varit så hastig att Blaise inte hunnit notera staven utan fortsatte fram mot Hermione så att staven nu pressades mot bröstet på hans klädnad. Blaise hade inte en chans att hinna förbereda sig på angreppet.
Hermione mötte hans blick och skrek "Condundo!" Blaise stannade upp. Hans ansikte slappnade av precis som resten av hans långa kropp gjorde. Hermione stannade inte för att se vilken effekt hennes trollformel hade haft på honom utan skyndade sig att springa förbi honom, medveten om att hon bara hade någon minut, innan Blaises minne skulle komma tillbaka till honom.

Innan Hermione stötte på Blaise utanför matsalen hade hon bara konstaterat för sig själv hur lite folk det var överallt. Men nu när hon sprang uppför olika slags trappor och genom långa korridorer utan att stöta på en enda människa, blev hon med ens orolig.
Om Blaise nu skulle få tag på henne skulle det inte finnas någon annan där att stoppa honom. På grund av vad Hermione hade bevittnat igår när det gällde Blaise visste hon att han skulle kunna göra vad som helst. Det hade bland annat blicken i hans ögon sagt som hade varit full av rent hat mot henne. Hermione bläddrade igenom sina minnen och försökte tvinga sig själv att komma ihåg om professor McGonagall hade givet dem någon slags information om måndagens händelser. Men om hon hade det och det hade gått förbi Hermione, varför hade då inte Ginny eller Nevill upplyst henne om det. Det var då hon insåg att hon inte hade pratat med några av sina hennes bästa vänner sedan innan helgen. Hon hade varit så inne i allt drama som utspelade sig mellan några speciella Slytherinpojkar och en viss dejt, så att hon helt hade glömt av dem. Hon slog sig själv mentalt när hon tänkte på hur sårad Ginny måste känna sig. Men även Neville som hade varit tvungen att plugga själv. Hermione skämdes över hennes sina egna handling och lovade sig själv att hon skulle berätta allt för sina vänner så fort hon träffade dem. Men just nu måste hon fokusera på Blaise som med största sannolikhet hade för avsikt att skada henne.

Efter ha sprungit upp för fem olika trappor och sprungit igenom minst hundra korridorer nådde Hermione den sjette våningen. Hon hade fortfarande inte sett någon annan och hon hade ingen aning om var Blaise kunde tänkas vara. Hermione gick förbi en massor av rörliga tavlor. Som visade allt ifrån gråtande spädbarn till stora skepp på blåa hav. Varför hade hon inte sprungit till Gryffindors elevhem, där hade hon väl varit säker, tänkte hon dystert samtidigt som hon fortsatte in genom en liten dörr som till hennes förvåning var öppen. Hon hann precis stänga dörren efter sig innan hon hörde ljudet av en röst som dröp av arrogans. "Granger!" Hermione ryste till vid ljudet av Blaises röst som kom från alldeles runt hörnet. "Jag vet att du är här någonstans." Fortsatte hans hotfulla röst att säga. Hermione kämpade för att behålla den lugna andningen men hon höll på att explodera av rädsla..? Och hon skulle föreställa en Gryffindor tänkte hon hånfullt för sig själv.
"Det var inte speciellt intelligent av dig att använda Confundo besvärjelsen innan. Med tanke på att det inte finns endaste själ på skolan förutom du och jag vid denna tid." Kungjorde han. Hermione kunde höra att hans steg kom allt närmare. Hon muttrade en tyst formel som gjorde att alla facklor som lyste släcktes ner och utrymmet blev omedelbart kolsvart. "Lumos!" Hörde hon Blaise säga. Hon pressande sin lilla kropp mot stenväggen och försökte göra sig så liten så möjligt. Sedan kom plötsligt ett ljussken från bortre änden av korridoren. Blaise var påväg rakt mot platsen där hon låg hopkrupen.
"Där är du ju ditt äckliga lilla..." Blaise avbröts hastigt av någonting som lät som ett högt knäckande ljud som följdes av en hård duns. Hermione som hade knipa ihop ögonen av rädsla öppnade dem hastigt i hopp om att få se vad som hade hänt. Hon öppnade ögonen och tittade bort för att få se en syn som nästan skrämde henne mer än vad Blaise hade gjort. Blaise låg på rygg på golvet. Ovanpå honom halvt låg en ännu längre figur och muttrade med en ilsken halv kvävd stämma. Hermione kunde uppfatta små saker som. "Rör du henne.... hemskt... inträffa... öga på dig.... inte... värd..., närheten av henne....."

Personen som suttit gränsle över Blaises kropp reste sig plötsligt så hastigt upp att Hermione inte hann reagera. Under den kolsvarta klädnaden mötte Hermiones bruna ögon ett par gråa. Det var dem ögonen som gjorde att Hermione tyckte sig känns igen honom. Med tanke på den långa kroppen och de breda axlarna avtecknade sig under manteln var hon övertygad om att det var en man. Varför kunde hon inte placera vem dessa ögon tillhörde. Det enda Hermione kunde se av hans ansikte var det där ögonen. På grund av huvan som dolde resten av hand ansikte. Hermione vägrade att släppa honom med blicken, men mot hennes Vilja blev han tillsist bara en suddig fläck i utkanten av hennes synfält. För trots att Hermione var stark kunde hennes kropp omöjligtvis hantera all den stress hon hade utsatts för tidigare. Hon förlorade medvetandet innan den svartklädda personen i fråga hunnit fram till henne. Hukat vid hennes sida för att med en mjuk hand stryka över hennes kind, och tveka lite innan han sedan lät sin ena muskulösa arm slinka in under Hermiones knä och den andra under hennes nacka för att sedan lyfta upp henne i sina starka armar och bära henne hela vägen till sjukhusflygen. Han stannade bara en gång för att sätta en blond slinga på plats bakom huvan.

Hermione var visste inte vem hennes svartklädde räddare var, och var helt omedveten om att han njöt av varje sekund som han fick hålla henne i sina armar...

Nästa avsnitt är ute i början av nästa vecka eller i bästa fall innan helgen är slut! Glöm inte att kommentera och rösta om ni tycker berättelsen är bra.