Motsatsernas möte

17. Ett rop på hjälp

Glöm inte att kommentera!

Draco

Allt Draco Malfoy kunde känna var ilska. Det var den känslan som han i några veckor nu hade tvingats bekanta sig oerhört mycket med. Han önskade att det fanns ett bra skäl till varför han kände såhär. Men sanningen att säga gjorde det inte det. För sanningen var att den enda anledningen till det berodde enbart på en speciell Gryffindor elev. Denna Gryffindor elev var även känd som: besserwisser, bäver, smutskalle, trasselsudd....
Hennes ansikte hade hemsökt hans tankar redan ifrån dag 1 av höstterminen. Men det var inte för en den lektion i försvar mot svartkonster som de hade haft för några veckor sedan som det hade gått upp för honom varför.

När han såg den lustfyllda blicken som Blaise hade givit Hermione när hon var under hans imperius förbannelse, hade han för första gången förstått hur det låg till var det beträffade hans känslor för flickan. Det hade börjat med en av de värsta känslorna som han någonsin hade haft, nämligen svartsjuka när han såg hur Hermione gick mot Blaise. Svartsjukan hade blivit starkare ju närmare Blaise hon kom, men det var inte förrän som hon nästan kysste honom som Draco bokstavligt talat hade exploderat. När han hade tagit tag om Hermiones midja för att dra bort henne från Blaise precis innan de skulle ha kysst varandra, hade han upplevt något alldeles nytt. Han hade känt en sådan konstig nästan lite bubblig känsla i magen när han rörde vid henne. Han visste inte riktigt hur han skulle förklara det men den där underliga närheten och elektriciteten som fanns emellan dem hade omedelbart haft effekt på Draco. Sedan när han motvilligt hade släppt taget om henne hade han känt en oförklarlig tomhetskänsla ta form inom honom och han hade saknat värmen från hennes kropp. Det var då han för första gången kunde förstå sina känslor. Draco Malfoy älskade Hermione Granger.

Under veckorna som hade gått sedan samtalet som han, Hermione och Blaise hade haft med Mrs Wilder efter lektionen, hade det plågat honom varenda gång han såg Hermione. Det var saker som hade sagts där inne som Draco ångrade att han hade sagt eller på grund av hans provokation fått de andra att säga. Någonting annat som Draco kunde märka var hur han hade förändrats under veckorna. Han hade börjat ta avstånd från Pansy även fast hon fortfarande tog varje chans hon fick att hänga på honom. Biblioteket var en plats som han hade börjat tillbringa mycket av sin lediga tid i på den senaste tiden. Han fördrev tiden med att studera och började uppnå allt bättre resultat. Men ibland blev han distraherad av ett visst brun lockigt huvud som satt böjd över hundratals olika böcker några bord bort. Men efter samtalet där inne var det knappt som att hon låtsades om honom. Nej Hermione Jean Granger höll huvudet kallt oavsett vad de andra eleverna sa bakom hennes rygg när hon passerade genom korridoren. Detta gjorde bara att Draco beundrade Hermione ännu mer. Framförallt hennes styrka och målmedvetenhet som ingen verkade kunna knäcka. Blaise Zabini höll sig borta från Hermione nu. Och om han fick för sig något skulle Draco ge sig på honom. Men ingenting som handlade Om henne gick obemärkt förbi av Draco som ständigt hade ögonen på flickan.

Det var en sen torsdags eftermiddag i slutet av höstterminen. Alla eleverna satt på sina långbord och åt av den fantastiska festmåltiden. Draco satt nedsjunken längst ut på Slytherinbordet bredvid några flickor som gick fjärde året. De fnissade högljutt och kastade nyfikna blickar på honom innan de vände bort ansiktena och slängde med håret. Draco som var van vid denna typ av uppmärksamhet låtsades inte om dem, utan tittade bort mot Gryffindor bordet där Hermione satt mitt emot Potter. Hon rörde knappt maten som låg framför henne på tallriken och tittade hela tiden mot andra änden av bordet där Ginny Weasley och Longbottom satt och såg minst lika deppade ut. Ron Weasley satt bredvid Hermione och verkade försöka muntra upp henne. Förmodligen genom ett av sina amatör skämt som han körde med hela tiden.
Hur som helst skrattade Hermione inte.