Motsatsernas möte

18. Jag är Draco Malfoy del 1

Glöm inte att kommentera!

Hermione

Redan vid tidig ålder hade Hermione fått lära sig att man kunde betrakta människor i olika ljus. Med det menades att en människa kunde vara på flera olika sätt, beroende på hur situationerna såg ut. Att en person inte bara kunde vara på ett enda sätt hade Hermione lärt sig att acceptera. Men att en person kunde visa upp en viss sida av sig själv en stund för att sedan förändras helt nästa trodde hon inte på.
Enda sedan hon hade stigit på Hogwarts Expressen på kingscross för första gången hade hon bestämt sig för att de som visade sig vara på ett sätt, var enbart sådana. Denna teori hade  visat sig hålla nästan hela vägen. Det vill säga fram tills hon mötte Draco Malfoy.
Pojken med det silver blonda håret och de blå grå ögonen, med så blek hy så att den gick att jämföra med snö och med en sådant flin att han kunde få vilken tjej som helst att drägla efter honom när han gick förbi,

Trots hans attraktiva utseende hade han ända fram tills nu varit ett riktigt svin. Vilket hade gjort att Hermione inte hade ägnat en tanke åt hur han såg ut. Från den allra första stunden då hennes namn blev uppropat vid sorteringen hade hon  förstått att Draco Malfoy avskydde henne. Han och resten av hans Slytherin gäng hade skrattat åt henne när hon klivit fram. Hermione hade fått kämpa med att hålla masken och hade sedan så fort hon fått chansen störtat till närmaste spegel för att se om hon hade något på ansiktet. Men där fanns ingenting. Det var inte föränns senare då hon började bli kallad smutskalle som hon förstod att det bara var på grund av hennes ursprung de behandlade henne så illa.

Precis som Hermione gjorde med allt som hon inte förstod, gick hon till biblioteket för att få svar. Tack vare boken: De uråldriga fullblods familjerna, hittade hon exakt den information hon behövde. Det fanns ett helt kapitel om Malfoy familjen. Där det stod bland annat lite om deras värderingar när det kom till mugglare. Det var då hon insåg att det inte fanns något hon kunde göra åt deras mobbande. Hon valde därför att ignorera Malfoy och resten av Slytherin eleverna som också kom från dessa så kallade ursprungs familjerna.
Men trots att Hermione gjorde allt för att dölja hur Dracos retande påverkade henne, vägrade han att sluta. Han kunde göra vad som helst. Som att ropa smutskalle när hon gick förbi, lägga fällben för henne, skratta åt henne när hon blev tillrättavisad på Snapes lektioner och förolämpa hennes utseende. Detta kom att bli Hermiones vardag under de kommande sju åren som hon tillbringade på Hogwarts.
Det som förvånade henne mest var att det bara vara henne Malfoy var på. Trots att det fanns flera andra mugglarfödda på skolan.

Hermione hade aldrig trott att hon skulle få se pojken med de silver blonda håret i något annat ljus. Så detta skulle bli en av de få gånger som hon hade fel.

När Hermione slog upp ögonen hade hon först ingen aning om var hon var. Det var inte föräns hennes ögon vande sig vid de svaga ljuset som rummet hon befann sig kom fram. Det var utan tvekan de tystas sal. Men hon kunde inte minnas hur hon hade kommit dit.  Innan hon fick en tydlig bild av Blaises hotfulla ansikte som kommit närmare henne. Hur han hade hållit fast henne mot hennes vilja och försökt att kyssa henne. Sedan mindes hon att någon hade slagit ner honom. Men det var ju...

Med en snabb blick runt omkring sig fann hon en lång kropp med blont hår som tillhörde Draco Malfoy liggandes på golvet nedanför den röda soffan som hon låg i. Hade han räddat henne och tagit henne hela vägen hit? Tänkte hon förstummat och försökte åter uppkalla minnet från kvällen.
Hon mindes att hon hade varit helt hysterisk efter att Blaise hade försökt att kyssa henne. Så när Draco hade slagit ner honom hade hon varit i sådant desperat behov av tröst att hon hade kastat sig i hans armar. Till hennes stora förvåning hade den blonda killen varit mycket snäll och vänlig. Helt olik sitt vanliga jag. När han strykit hennes hår och viskat fina saker i hennes öra. Eftersom att hon inte kunde komma på någon annan förklaring till varför hon var där hon var, måste hon mitt i sin förtvivlan somnat i hans famn. Hon rodnade lite vid tanka på att Draco hade burit henne hela vägen dit. Men hon skämdes också över sina egna handlingar. Hon hade låtit sin ärke fiende se henne som allra svagast. Han hade sett tillräckligt mycket för att kunna förgöra henne om han skulle vilja. Men samtidigt var han verkligen hennes fiende? Han hade ju trots allt räddat henne ifrån Blaise så han kunde ju inte hata henne så mycket. Hon mindes lektionen i försvar mot svartkonster då hon hade varit under Blaises imperius förbannelse. Hur Draco hade kommit till hennes undsättning när hon var farligt nära att kyssa Blaise. Hon kunde svurit på att hon hade sett svartsjuka i hans skarpa blick när han blängde på Blaise. Men samtidigt hade han vräkt ur sig hemska saker till henne efter lektionen då Mrs Wilder hade bett dem att stanna kvar.
När hon tänkte tillbaka på den hatfulla blicken han hade gett henne när han sa... de där sakerna. Kunde hon inte undgå en rysning som spred sig över hennes rygg.
"För mig är du bara en äcklig patetisk liten smutskalle. Bara tanken på att en renblodig trollkarl skulle kyssa dig får mig nästan att rikta trollstaven mot mig själv och säga avada ... Det var därför jag stoppade Blaise för att jag inte ville smutsa ner hans familjs namn på grund av kyss som han säkerligen skulle komma att ångra." Orden hade lämnat efter sig en känsla av kyla och sorg på Hermione. Draco hade inte ens låtsas om det han hade sagt när han stoppade Blaise och på grund av hans hans arga uppsyn hade Hermione inte vågat ta upp det. Det var sista gången som hon hade pratat med honom tills nu. Det hade utbytt svårtolkade blickar i korridorerna när de passerade varandra. Hermione hade även märkt av att Draco hade börjat ta avstånd från sin vänner i sitt elevhem och börjat tillbringa allt mer tid i biblioteket. Ibland kunde hon känna hans ögon bränna p hennes rygg men hon vågade inte vända sig om för att konfrontera honom.