Motsatsernas möte

19. Jag är Draco Malfoy del 2

Draco

I en herrgård ute på landet bodde en pojke som var blek, ljusblond med gråa klara ögon som påminde om ytan på havet en dimmig dag. Både hans mamma och pappa hade samma bleka hy och ljusa hår. Men ögonen hade pojken verken ärvt ifrån sin pappa eller mamma- som båda hade grönblå ögon- nej ögonen var hans egenhet och var en av de få sakerna som skilde likheterna ifrån honom och hans familj. Pojken hade fått växa upp med en uppfattning som byggde på att han och hans familj var bättre än alla andra- pågrund av att de var en fullblodig trollkarlsfamilj. Deras släkte hade aldrig kommit i kontakt med något som var utanför deras blodlina. Det var Malfoys och deras viktigaste måtto var att förbli lika ren om det så skulle kosta deras liv.

Draco vaknade upp från sin oroliga sömn av att något rörde sig intill honom som sände varma små ilningar längs med hans rygg. Draco vände sig tillräckligt mycket om för att kunna skymta de bruna lockiga håret som tillhörde en viss Gryffindorare. Minnet från gårdagen kom med ens tillbaka till honom och han kunde inte motstå frestelsen all le. Draco hade menat varenda ord han hade yttrat förbigående kväll. Men han kunde inte låta bli att oroa sig för hur hon skulle se tillbaka på det dagen efter. Draco var inte känd för att vara ärlig och känslosam men ändå var det precis det han hade framstått som. Hans tankar fortsatte såhär tills Hermione plötsligt pressade sig närmade mot honom och snappade honom tillbaka till verkligheten. Hon mumlade något mycket svagt i sömnen. Men Draco hade kunnat henne säga hans namn på kilometers avstånd. Så stort effekt hade det på honom när det kom från hennes läppar. Plötsligt slog hon upp ögonen och log mot honom med sömning blick. Trots hennes sömniga utryck lyckades hon ändå se så otroligt vacker ut. Han försökte le tillbaka mot henne men han kände att leendet inte riktigt nådde ögonen. Hermione gav honom en försiktigt frågande blick och reste sig upp så att hon stödde ansiktet mot armbågarna.
"Du ser bekymrad ut." Klargjorde hon och gav honom sin vanliga genomskådande blick. Han såg på henne med ett ansiktsuttryck som skvallrade om hur nervös och osäker han verkligen kände sig. Trots att han försökte dölja det. Kunde hon se igenom honom. Undrade han och mötte hennes bruna ögon som nu dröp av välvilja. För honom?
"Jag bara..." började han men stoppade sig själv när han lade märke till hur ostadig hans röst lät. Han harklade sig.
"Tror du att det finns något gott i mig?" Frågade han och gladde sig över att hans nervositet nu doldes bakom hans vanliga sarkasm. Hennes bruna ögon mjuknande lite vid hans ord, med en nickning sa hon med stadig röst.
"Jag tror inte. Jag vet att det gör det" sa hon mjukt och såg upp mot honom.
För ett ögonblick stirrade han bara på henne samtidigt som han tog in vad han hade sagt. Kanske hade hon rätt. Isåfall kanske det fanns en chans för honom att lämna sitt mörker och gå in det varma ljusa. Hennes ljus. En kort stund föreställde han sig ett liv vid hennes sida. Han såg dem två tillsammans dela glädjefyllda varma stunder. Skratta åt saker bara det förstod. För en kort stund lät han sig själv sugas in i den fantiserade verkligheten samtidigt som han lutade sig fram och kysste hennes mjuka läppar milt. Han lät alla hoppfulla tankar och glädjen han kände i hennes närhet visas i kyssen. Båda var fångade i stunden ända tills verklighet kom tillbaka till Draco. Med en hastig rörelse backade han undan från henne. Hans hjärna hemsöktes av alla de tillfällena han hade kallat henne smutskalle och andra hemska saker. Alla de gånger då han hade dragit in henne i klassrum och försökt att kasta förbannelser över henne. Hennes rädda ögon när han närmade sig henne med hotfulla rörelser. Hans ansikte förvreds med avsmak för sig själv och hans handlingar.

Hermione såg oroligt på honom från sid plats på soffan och lyfte handen för att vifta med den i Dracos synfält. Han mötte hennes blick med en kall blick som fick henne att rygga tillbaka mot ryggstödet. "Draco?" Frågade hon oroligt.
Han kunde inte slita blicken ifrån henne. Inte när han insåg att han hade gjort det igen. Han hade skrämt henne. Med en förtvivlad suck mötte han hennes blick och skakade på huvudet. "Jag kan inte göra det här. Det är inte rätt." Hermione såg förvirrat på honom.
"Du förtjänar bättre än det här. Bättre än mig." Sa han tyst och tittade ner.
"Jag gjorde fel i att erkänna allt för dig igår. Jag gav efter för min egoism som jag gjort så många andra gånger." Hermiones bruna ögon hade fyllts med tårar men hon hindrade dem från att falla genom att bita sig i läppen. Bara den enkla gesten fick Draco att känna sig svag.
"Du är fantastisk Hermione. Jag har alltid tyckt det innerst inne. Och jag har hatat mig själv för det. Det gör jag fortfarande egentligen. Men inte längre för samma anledningar som då. Utan för att jag innerst inne vet att jag inte förtjänar dig. Det kommer jag aldrig att göra. Det jag försöker säga är att jag bryr mig om dig och det är därför jag inte kan tillåta mig själv att vara egoistisk med dig. Det vore inte..."

"Stopp." Viskade Hermione med pekfingret framför hans läppar. Hennes vackra ansikte var bara några centimeter från hans och han kunde känna hennes söta andedräkt.
"Vad är det du vill Draco?" Frågade hon mjukt och strök försiktigt med handen över hans kind. "För jag vet vad jag vill Draco." viskade hon knappt hörbart i hans öra. "Dig." Hon lutade sig fram emot honom så nära med sina läppar mot hans egna, då Draco vände bort ansiktet ifrån henne och reste sig upp och ryggade bort från henne med den lilla själv behärskning han hade kvar. Han föste en ursinnig blick på Hermione och väntade tills hon kollade upp på honom.
"Fattar du ingenting? Jag försöker att göra det rätta här!" Halvt skrek han samtidigt som han slog nävarna i bordet. "Jag gör det för din skull, bara så du vet." Sa han med en läskigt lugn tillskickande från hans förra mening.
"Om det bara handlade om mig hade du redan varit min. Men problemet är att jag älskar dig och bara tanken på att såra dig som jag vet att jag kommer att göra, får mig att vilja avada mig själv." Nästan direkt efter att orden hade lämnat honom hajade Hermione till och stirrade upp på honom med en blick full förvåning och sorg. Han nickade.
"Jag gör det här för din skull." Sa han och gick fram till henne och kysste henne mjukt på pannan innan han skyndade sig ut ur hemligheternas sal utan att se tillbaka.
Om han hade gjort det hade han funnit Hermione i tårar.

Där! Ber sjukt mycket om ursäkt för vad kan det vara tre veckor utan uppdatering. Det har varit ganska rörigt på sista tiden och jag har inte riktigt hunnit skriva. Hoppas det fortfarande är folk som läser! Var snälla att kommentera om detta var bra och rösta! Nästa del lovar jag är uppe om en vecka. Så tills dess!