Motsatsernas möte

20. En oförklarlig längtan

Hermione

Aldrig förut hade den studiemotiverade Gryffindor prinsessan känt dessa tomma känslor som rörde sig inuti hennes huvud nu för tiden. Fast hon försökte låtsas inför sina vänner att allt var bra- vilket dem gav intrycket av att gå på, eller så orkade dem inte bekymra sig över det. Hur det en låg till orkade inte Hermione bry sig. Nej hon hade fullt upp att tvinga sig själv till att inte tänka på en viss Slytherin elev som allt mer sällan syntes till offentligt. Men så fort hon fick en skymt av honom kollade hon hastigt ner med tänderna som skar ner i underläppen och blicken fäst på vad som ens fanns framför henne. Hon vägrade att göra sig själv till ett offer i hans närhet. Trots sorgen som låg begravd inuti henne- var det bara sent på kvällarna då hon var säker på att hennes rumskompisar somnat- som hon grät tyst ner i kudden.

Varje gång hon somnade då hennes medvetande inte kunde sätta stopp för hennes vildaste fantasier, sögs hon tillbaka till Hemligheternas sal, den där morgonen för två veckor sedan. På pojkens som hon kände så starkt för som till och med kunde få henne att gråta över honom- bara för att hon innerst inne visste att det aldrig kunde bli dem. Allt pågrund av hennes blod. Som alltid skulle vara det som stod i vägen för henne och som just nu orsakade hysteriska snyftningar. När hon efter en stund tillsist hade lugnat ner sig blåste hon ut det lilla ljuset som stod på nattduksbordet bredvid sängen, innan hon tittade sig runt omkring i sovsalen för att försäkra sig om att ingen annan hade hört hennes förtvivlade snyftningar. Även fast hon hade kastat en silenco runt omkring sig innan. Med en djup suck lade hon ner huvudet i kudden och fantiserade att en viss blond kille stod böjd över hennes säng och sa att han älskade henne. Det var med ett leende på läpparna som Hermione somnade den kvällen.

Neville!" Hermiones skräckslagna röst ekade genom stora salen som genast blev knäpptyst. Hermione störtade in i salen klädd i ett par mörka byxor och en vit skjorta som var slarvigt knäppt runt henne. Det lockiga håret som hon vanligtvis bar uppsatt hängde ner i långa spiraler runt omkring hennes förtvivlade ansikte. Pojken i fråga tittade precis som alla andra upp från sin frukost och gav henne en förvånad blick.
"Du måste komma Neville! Det har hänt igen." Med ett ryck reste sig Neville upp så att träbänken lätt darrade till av hans hastiga rörelse. Med målmedvetna steg började Hermione gå mot de stora dubbeldörrarna med Neville tätt bakom sig. Hela skolan tittade stumt på när krigshjältars lämnade med lätt gapande munnar precis som lärarna. Omedvetet kastade Hermione en snabb blick mot slytherin bordet och hann konstatera att Draco såg lika förvånad ut som resten utav eleverna. Hans gråa ögon följde hennes rörelser genom hallen och försökte fånga hennes blick innan dem försvann ut genom dörrarna. Kvar lämnades en bedrövad pojke full av skuldkänslor och ånger. Med den enda önskan att det var hans namn hade ropats.

"Vad drömde du den här gången?" Frågade Neville andfått samtidigt som de gick upp för spiraltrappan som ledde upp till astronomi tornet. "Dem närmar sig Neville!" Sa hon utan att se på honom utan fortsatte bara flåsande uppför trappan. Neville behövde inte fråga för att förstå vilka hon menade.
"Hur lång tid.... Hur lång tid har vi på oss?" Sa han med en tydlig darrning på rösten.
"Två veckor." Kom hennes dystra svar.
Dem hade kommit upp till astronomi tornet. Hermione tryckte upp dörren och skyndade ut med Neville tätt bakom henne. Hon kastade en tacksam blick på sin vän som snabbt kommit att bli hennes bästa. Det var sällan Hermione kände tillräckligt mycket tillit för en person att hon vågade anförtro sig själv åt personen, men med Neville hade det kommit så naturligt. Hon hade pratat med honom om hennes och Ginnys bråk och det var han som hade hjälp dem lösa det. Det var efter det som Hermione visste att hon kunde räkna med Neville och prata om allt med honom. Förutom Draco då. Men hur skulle hon kunna förvänta sig att han skulle förstå deras komplicerade förhållande när inte ens hon själv gjorde det.

Men när det kom till de mardrömmar som hemsökte varje natt, hade hon direkt vänt sig åt Neville. Men det var inte förrän det hade visat sig att drömmarna tycktes slå in som hon hade förstått allvaret i det hela. Till exempel hade hon drömt att Harry och Ginny blev ihop och det blev dem tre dagar senare precis som att hon drömde att lektionerna dagen därpå skulle vara inställda och dagen därpå när eleverna kom ner till frukosten hade professor McGonagall ropat ut just det. Till en början hade hon sett detta som en fördel att få veta vad framtiden bar med sig, men sedan hade drömmarna plötsligt förvandlats till mardrömmar. Ivern hon hade känt då hade snabbt bytts ut till rädsla. Både hon och Neville visste att det var viktigt hennes drömmar togs på allvar. Det var därför de två Gryffindor eleverna stod där på skolans högsta punkt och delade mycket spänd tystnad. Med en massor av outtalade ord emellan dem.
"Vad ska vi göra?" frågade Neville tillsist när han inte klarade av den genomträngande tystnaden längre. Hermione suckade och bet sig hårt i läppen. "Vi måste gå igenom allt som kan vara användbart mot honom..." hennes röst avbröts hastigt av ett lågt skratt som kom ifrån dörren.
Både Neville och Hermione stirrade på varandra innan de båda vände sig mot dörren för att se vem tjuvlyssnaren var. Ur mörkret kom Draco gående med långa steg och med ett hånfullt leende lekande på hans perfekta läppar.
Hermione blev plötsligt medveten om den isande kylan som de befann sig i och ryste till.

Oförmögen att säga något betraktade hon bara den blonda killen som hade krossat hennes hjärta. Neville däremot rörde sig hastigt mot Draco med trollstaven framdragen, riktad mot Dracos hals. "Hur mycket hörde du?" Frågade han strävt och tog ännu ett steg närmare den blonda killen. Draco gav honom bara ett självsäkert flin och svarade lågt. "Tillräckligt."
Han vände sig plötsligt mot Hermione hans kalla ansiktsuttryck ersatt med nervositet, oro, sorg och ilska i en enda stor blandning.
"Du borde gå in Granger om du inte vill stå här ute och förfrysa." Sa han. Hans låga röst bevisade tydligt det hon reda visste att det inte var en förfrågan, utan en begäran.

Jag är verkligen ledsen för den sena uppdateringen. Men jag inser att det var dömt av mig att sätta upp deadlines till kapitlen. För det är inte möjligt för mig att hålla mig till det. Jag kan däremot lova att jag inte planerar att lämna denna historia utan ett ordentligt slut!
Var snälla att kommentera!