Motsatsernas möte

21. Ett oväntat avslöjande

Draco

Draco stirrade hårt mot Gryffindor eleverna.  Longbottom mötte hans blick med samma hårdhet medans Hermiones vackra ansikte hade blivit nästan lika blekt som hans eget. Irritationen började resa sig i honom när han insåg att Hermione inte hade för avsikt att lyda hans beodring. Istället tog hon ett steg närmare Neville för att söka skydd mot det iskalla blickarna Draco sände i hennes väg. Men det gjorde bara Draco ännu argare. För att försöka hålla sig från att rusa fram och dra Hermione mot sig själv istället var han tvungen att trycka in naglarna i insidan av handen. Tyvärr kunde han inte dölja darrningarna av raseri i kroppen som uppstod av Gryffindorernas närhet till varandra. Tillsist tog Hermione ett trevande steg mot Draco. Men istället för att hå hela vägen fram till honom stannade hon med flera meters mellanrum vilket inte gjorde något för att muntra upp Draco.

"Hur mycket hörde du?" Frågade hon med darrande stämma. Dracos silver ögon som fortfarande betraktande henne hårt, växlade för ett ögonblick ner till marken, men för hastigt för att bara någon med riktigt bra syn skulle kunna lägga märke till det. Istället fann hans ögon hennes panikslagna bruna.
"Tillräckligt för att förstå att du har tillgång till värdefull information som skulle innebära stora problem." Han kastade en menande blick mellan Hermione och Neville. "om det hamnade hos fel personer." Han gav Hermione sitt typiska Malfoy flin, men kunde inte låta bli att känna ett visst vemod när han såg rädslan välla upp i dem där vackra ögonen.

Om det bara fanns ett annat sätt tänkte han när han tyst iakttog Hermiones och Longbottom tysta konversation. Han menade inte att hota Hermione men på något sätt måste han få henne att komma tillbaka till honom. För såhär klarade han inte att fortsätta.
"Vad vill du ha som belöning för din tystnad?" Frågade Longbottom som hade stigit fram bakom Hermione nu placerade en beskyddande arm kring hennes axlar.

Denna gesten hade dock inte gått förbi Draco vars käkar nu synbart spändes. Han tänkte snabbt. Det fanns ingen tvekan om att det var han som hade makten och hans ord nu mer eller mindre skulle vara lag. Han visste vad han ville ha men frågan var hur han kunde lägga fram det på bästa sätt. Dracos grå ögon föll på Hermiones vackra ansikte och för ett ögonblick fastnade han med blicken på hennes perfekta läppar. Vad skulle han inte ge för att få kyssa henne igen?

"Möt mig i behov rummet klockan nio på kvällen om två dagar. Så ska jag gå igenom mina villor." Longbottom stirrade chockat på honom och skulle precis öppna munnen för att säga något då Hermione hann före.
"Vad för slags spel tror du att du spelar, Malfoy?" Sa hon men en förvånads värt klar röst med tanke på hur nervös om inte rädd hon såg ut.  Men kylan i hennes ton fick Dracos insida att frysa till is. Hatade hon honom verkligen så mycket?

Med ännu ett flin lutade Draco huvud år sidan och betraktade Hermione roat. Trots att det egentligen var motsatsen till hur han just då kände sig.
"Möt mig här om två dagar så får du veta..." sa han kyligt. Hermione och Longbottom som just skulle gå stannade igen när dem hörde Dracos kyliga tonfall ännu en gång. "Och missta dig inte. Dyker du inte upp kommer alla få veta om din hemlighet." Bruna ögon mötte gråa ännu en gång men den här gången lyckades Draco urskilja flers olika känslor i brunettens ögon.
Rädsla, sorg, hat, förtvivlan och längtan...
Den sista berörde honom djupt. På ett sådant sätt som en sån som honom inte hade råd att tillåta sig själv att beröras av. Innan han hann göra något mer hade porten in slagit igen bakom dem.

Ensam ute på astronomi tornet började Draco tänka igenom den senaste timmen. Han hade suttit vid Slytherin bordet i stora salen och ätit under tystnad som han senaste tiden alltid gjorde. Plötsligt hade hans uppmärksamhet glidit iväg precis som alla andras i salen gjort och satt sig på hans kärleks förtvivlade ansikte som nyss hade gjort en dramatisk entré in i stora salen. Han hade känt både oro och svartsjuka när hon direkt vänt sig till Longbottom när hon egentligen borde vända sig till honom. Han hade tyst betraktat det två när dem skyndade sig ut ur salen och knappt lyckats fånga Hermiones öga innan hon lämnade salen med Longbottom tätt bakom sig.

Knappt 10 minuter senare hade han också lämnat med syfte av att hitta Hermione. Han hade varit som i trans när han stred igenom korridorerna på jakt efter vart de två Gryffindor eleverna hade gått. Han hade verken kunnat fokusera på andra elever eller lärare som han mötte. När han efter att ha kollat bibliotekets alla vrår, behovrummet, klassrummet och till och med det hemliga rummet, hade han tillsist bestämt sig för att kolla astronomi tornet. När han nådde gången utanför kunde han snabbt urskilja den upprörde rösten som inte kunde tillhöra någon annan än Hermione.
"Två veckor. Allt vi har emot honom. Han kommer!" Detta var faktist det ända han hade kunnat uppfatta på grund vav de straka vindarna runt slottet. Men det hade visat sig räcka för att kunna använda vetenskapen som utpressning för att få det han verkligen ville ha.

Han log lite för sig själv när han såg framför sig ett par bruna vackra ögon och ett par mycket vackra läppar.
Egentligen skulle han bara få tillbaka det som redan borde ha varit hans.

Jag är så ledsen för det månader som gått utan någon uppdatering. Jag skrev i förra kapitlet att jag inte kommer lämna den här historien utan ett slut och det står jag fortfarande fast vid. Så det må dröja mellan uppdateringarna men inte såhär länge!!!! Min mobil har varit sönder en månad, vilket jag hoppas ursäktar lite. Vill ni påverka så att det blir snabbare uppdateringar kan ni rösta eller kommentera!
Tills nästa gång.