Den blonda blomman

Kapitel 2 - .. alla vet vad föräldrafritt betyder..

Nej. Jag pratade aldrig med Dahlia. Jag är nu inne på andra veckan på sommarlovet och jag pratade aldrig med Dahlia. Hon slutade skolan samma dag som mig och alla sociala medier bombarderades med bilder på henne och hennes vänner. Hur de firade dagen till ära. Hon badade, sedan grillade de allesammans. Lika vacker på varje bild var hon.
"Shotgun!", skriker en ljus röst.
Jag reser mig upp från sängen och går fram till fönstret. Jag ställer mig på tå för att se bättre. Dahlia springer med Lauren vid sin sida. Lauren är hennes två år äldre syster. Lauren går i samma klass som min bror, Kevin, de är alltså lika gamla. Lauren ser i princip ut som Dahlia, inte lika vacker då, men de har samma näsa.. och mun. Dahlia kommer först in i framsätet. Lauren skriker för att hon måste sitta bak. Sa jag att Dahlia är min granne? Dahlia är min granne sedan två år tillbaka. Hon flyttade in någon månad innan vi började sjunde klass.
"Skyll dig själv!", säger Dahlia och räcker ut tungan åt Lauren.
Jag ler. Dahlia skrattar. Lauren suckar och sätter sig i baksätet. Deras mamma sätter sig i förarsätet. De alla åker iväg i deras gråa bil. Jag undrar vart dem ska. Jag följer bilen med blicken tills jag inte längre kan se den.
"Vad gör du?", frågar Kevin som precis öppnade dörren.
Jag vänder mig om mot honom och lutar mig bak mot fönsterbrädan.
"Ja...jag kollade bara om.. du vet, dem där.. öh ja.. dem fåglarna.." Kevin skrattar åt mig. Jag sväljer hårt och skrattar löst jag med.
"Är det Laurens syster nu igen?", frågar han och går fram mot mig. Han kollar ut genom fönstret.
"Nej".
"Pratar ni med varandra i skolan?". Han struntar i det jag sa.
Jag skakar på huvudet.
"Säg något till henne". Jag skakar hastigt på huvudet.
"Ingen förstår att det inte går. När jag ser hennes leende blir jag stum och jag kan inte säga ett ord."
Han rufsar till mitt hår och ler mot mig.
"Mamma och pappa är inte hemma ikväll, och alla vet vad föräldrafritt betyder.."
Jag suckar och går fram till sängen där min telefon ligger.
"..och du vill att jag ringer någon kompis som jag kan sova hos?", frågar jag utan att kolla på honom.
"Det var tanken först, men Lauren kommer komma och då kommer förmodligen hennes lillasyster också". Jag kollar upp på Kevin med ett stort leende.
"Vill du verkligen ha fjortonåringar här på din fest?", frågar jag honom. Jag lägger tillbaka telefonen på sängen och sätter mig på kanten.
"Ni är snart femton och ibland får man göra uppoffringar för sin lillebror". Han går ut från rummet utan att säga något mer. Jag lägger mig ner på sängen med blicken på taket. Egentligen borde jag vara glad. Ikväll kommer Dahlia komma hem till oss. Jag kommer se henne på nära håll för första gången på sommarlovet. Det där lät mindre läskigt i mitt huvud. Jag är inte glad, eller jo det är jag, men jag är mer nervös. En suck lämnar min mun när jag sätter mig upp i sängen och lutar huvudet mot väggen. Jag vill träffa Dahlia men jag kan inte.

"Hejdå!", ropar mamma ute från bilen.
Hon vinkar till mig och Kevin som står ute på trappan. Jag vinkar tillbaka till mamma men håller bara upp handen mot henne. Hon ler innan hon går in i bilen och de åker iväg.
"Nu behöver vi skynda oss om vi ska hinna innan folk börjar komma", säger Kevin när han joggar in i köket.
"Hinna vad?". Kevin kollar bak på mig där han står vid kylskåpet.
Han tar fram alkohol och sedan går han till hörnskåpet där han tar ut röda plastmuggar.
"Vad tror du?", frågar han ironiskt.
Jag skrattar och vänder mig om. Min blick glider över omgivningen.
"Borde vi inte ta bort ängeln? Du vet, ifall den går sönder."
Kevin vänder sig om och kollar på ängeln som står på soffans sidobord. Mamma fick den av mormor. Mormor älskade änglar. Han biter sig i läppen och nickar sedan mot mig. Jag lyfter upp ängeln och funderar ett tag. Vart borde jag ställa den? Jag går upp för trappan och kollar mig omkring innan jag går in på mitt rum. Jag ställer den i bokhyllan bredvid böckerna jag fick av pappa när jag fyllde tio. Jag stänger försiktigt dörren och springer sedan ner för trappan.

Musiken dönar i högtalarna. Det är ingen bra musik som spelas, men det är sådan musik alla lyssnar på just nu. Dahlia och hennes vänner har varit här i lite mindre än en timme. Dahlia har på sig ett par svarta jeans och en vit liten magtröja. Hon står ensam med Evelyn. Hon skrattar åt något. I hennes hand är en sådan röd mugg. Hon tar upp den till hennes mun och dricker av vätskan i glaset. Sedan står hon länge med muggen i handen.
En kille går fram till de. De pratar med varandra en stund innan han drar med sig Evelyn därifrån. Dahlia viskar något till henne innan de försvinner iväg hand i hand. Hon kollar runt i rummet och ställer sedan ifrån sig muggen. Jag ska gå fram till henne.. snart. Jag drar handen genom håret flera gånger och sedan blundar jag. Max i tre sekunder men när jag öppnar dem igen är hon borta. Jag kollar runt i hela rummet och ser henne vid dörren. Hon skyndar sig ut. Jag sväljer hårt och går sedan ut efter henne. När jag kommer ut ser jag henne sittandes på våran trappa. Jag går sakta ner och sätter mig bredvid henne. Hon kollar upp på mig.
"Hej", säger jag.
Hon nickar mot mig.
"Hur mår du?", frågar jag efter en stunds tystnad.
Hon ler och vänder ner blicken i gräset igen.
"Bra", säger hon och rycker på axlarna, som att det var uppenbart.
"Varför sprang du ut hit då?"
Hon rycker på axlarna igen.
"Jag vet inte. Jag ville bara inte stå därinne och se att alla har så roligt när jag är ensam, antar jag."
Jag nickar sakta.
"Jag hade inte heller speciellt roligt därinne.", säger jag. "Vart gick dina vänner då?"
"Cara gick iväg med sina vänner från gymnasiet och Evelyn gick iväg med sin pojkvän."
" Så de lämnade bara dig ensam?", frågar jag trots att det är ganska uppenbart.
"Nej, jag sa att det var okej och att jag skulle hitta någon annan att vara med."
Ingen av oss säger något mer på några minuter. Min blick ligger på henne. Hur kan hon alltid vara så vacker?
"Öhm.." Hon kollar upp på mig. "Varför gick du ut efter mig?", frågar hon. Jag rycker på axlarna.
"Jag vet inte.. jag antar att jag bara råkade se att du gick ut själv." Hon skrattar.
"Du vet att jag såg att du kollade på mig innan?"
Jag sväljer hårt och sitter helt tyst. Hon lägger sin hand på mitt ben och skrattar åt mig.
"Tack", säger hon och reser sig upp.
Jag reser mig snabbt upp efter henne. Hon ler och går närmare mig. Jag blir helt stel i kroppen.

"Jag måste nog gå hem nu innan mamma kommer hem och undrar vart jag är, men det var snällt av dig att sitta här med mig."
Hon kramar om mig och går sedan iväg mot sin trädgård.
"Vi får göra någon någon gång", ropar hon till mig precis innan hon går uppför sin trappa.
"Ja, det får vi göra", säger jag och backar.
Hon öppnar munnen för att säga något men när hon ska börja prata ramlar jag bakåt och slår i svanskotan i trappkanten. Jag reser mig snabbt upp och hon skrattar åt mig innan hon går in i sitt hus.
"Hejdå", säger jag men hon hör mig inte. Hon är redan inne och har stängt dörren.
Jag vänder mig om och går in i huset. Först nu kommer jag på att Kevin har fest här inne. Jag ser Jake längre bort så jag bestämmer mig för att gå till honom.
"Jag har gjort det nu", säger jag när jag lutar mig mot soffkanten.
"Gjort vad?". Jake kollar undrande på mig och lägger sin telefon i bakfickan.
"Jag pratade med Dahlia", säger jag och ler.
"Bra, det var ju inte så svårt, visst?". Jag skakar på huvudet.
Det var inte svårt att prata med henne. 

Okej, kapitel två är klart. Jag har haft lite svårigheter med att få det här kapitlet, men nu gick det äntligen. Hoppas det går bra att det kom lite sent.