Kapitel 18
"Det där. Var ett. Av det. Häftigaste. Jag någonsin. Sett!" Skrattar Zack.
Jacob svarar. "Jag vet! Helt oförglömligt. En tjej som slår Josh!" De andra nickar instämmande.
"Hur kunde du göra det?" Frågar Samantha. "Slå honom, menar jag."
Jag bara rycker på axlarna. "Jag är en gymnast, men jag kan slåss." Åt det skrattar alla. "Vet ni vilka klasser Josh har?" Skrattet dör ut och vi hör att Samantha harklar sig.
"Han har först svenska efter lunch, sen biologi efter det, om jag minns rätt, sist har ju alla kontrollera ditt element."
Jag stelnar till. "Jag hoppas verkligen att du mindes fel, för annars är han i alla mina sista lektioner."
Hon fnyser lätt. "Jag har aldrig fel."
Vi bestämmer oss för att inte gå tillbaka in igen och istället visa mig runt i staden. "Vi kan väl äta på restaurangen vid hörnet? Snälla, jag är sugen på kyckling." Säger Michelle och jag skrattar lite.
"Mich, kan du bara tänka på mat?" Frågar jag. Hon fnyser.
"Utan mat skulle vi dö. Bokstavligen." Hmpfar hon. "Dessutom är jag hungrig! Kom igen, vi går." Hon drar Samantha med sig och går till parkeringsplatsen. Samantha lyckas dra sig loss och går mot en röd glansig bil. Jag bestämmer mig för att åka med dem och jag och Samantha måste sitta i Chris och Jacobs knä.
"Hur kan du vara så liten och smal, men ändå så tung?" Frågar Chris mig.
"Bara så du vet, muskler väger mer än fett. Så jag är tung för att jag har muskler." Svarar jag och han skrattar. "Är vi framme snart? Jag vill inte känna Chriss värme!" Det får alla i bilen att skratta.
"Nepp, vi är halvvägs." Svarar Eddie som kör. Zack sitter i passagerarsätet och Michelle sitter i mitten i baksätet, mellan mig och Chris som är på vänstersidan, och Samantha och Jacob som sitter på högersidan. När vi når en parkeringsplats öppnar jag dörren och snubblar snabbt ut, resten går långsamt och försiktigt ut.
"Min bak har somnat!" Utbrister jag och springer runt i en cirkel som ett fån. Alla skrattar. Vi går in i restaurangen och jag ser hur den ser ut. Taket är som ett torn, en spira rakt ut i luften. Golvet är i marmor och väggarna är guldfärgade, möblerna är i plast och stolarna är orangefärgat plast. Det ser modernt ut, samtidigt ser det gammalt ut, men det är snyggt. "Whoa!" Säger jag.
"Jag vet. Men kom nu, jag vill verkligen ha kyckling!" Säger Michelle och börjar dra mig till en bar. "Vi tar en kyckling, vad vill ni ha?" Frågar hon.
Det kommer fem "samma" och en "öh". Gissa vilken som var min?
"Öh, jag tar en sallad med lite dressing." Säger jag. Killen bakom disken kollar in mig och jag himlar med ögonen. Så snygg är jag väl inte?
"Dricka?" Frågar han.
Det kommer fem läsk och en mineralvatten. Vilken var min? Vi sätter oss vid ett bord och börjar prata. "Här är era läsk." Säger killen bakom baren och ger det till mina fem kompisar. "Och här är ditt mineralvatten." Han ställer ner ett glas i papp och jag ler åt honom.
"Tack." Han tittar på mig samtidigt som han mumlar något i stil 'er mat kommer strax'. När han går vänder jag mig mot bordet. "Såg ni hur nervös han var?"
Chris svarar lite argt. "Ja, lite nervös när han pratade med dig." Jag skrattar åt det och maten kommer precis då.
Killen från baren tittar på mig. "Fint skratt." Jag bara stirrar på honom och lyckas precis att undanhålla ett skratt. "Här är er mat, om det är något ni behöver kalla på mig, okej?" Vi nickar och börjar äta. När vi nästan är färdiga, och Zack redan är färdig, kommer jag på en sak.
"När börjar vi igen?" Samantha tittar på klockan.
"Precis i tid. Om femton minuter, och det tar precis en kvart att äta klart, betala, och åka tillbaka." Jag nickar.
När vi till slut blir klara och betalat, sätter jag mig i Chriss knä igen i bilen, sen åker vi iväg igen till skolan. "Är vi inte framme snart? Vi har åkt i en evighet!" Säger jag och Zack skrattar.
"Vi har varit i bilen i en minut, bara så du vet." Klargör han skrattandes. När vi kommer fram har det gått tretton minuter sen Samantha sa att det skulle ta en kvart, och vi måste skynda oss. Jag springer till mitt skåp och tar mina saker, sen springer jag till svenskan. Jag hinner precis innan klockan ringer och sätter mig på den enda lediga platsen, just som läraren går in.
"Jag har fått meddelande om att jag har en ny elev, vem?" Frågar hon. Läraren ser ut att vara en sträng kvinna som vill ha allt på plats, och gillar inte bus eller fusk. Jag ställer mig upp.
"Här, Anemos Kingbridge." Säger jag.
Hon granskar mig och säger belåtet. "Du hittade en plats, vad bra, annars kunde du sitta bredvid mister Rockstone." Jag letar efter honom och ser en stort flinande Josh, som tydligen heter Rockstone i efternamn. "Nu ska ni skriva en uppsatts om er familj. Skriv så mycket ni kan om dem, kläder, smink, favoritsaker, problem, allt."
Och jag börjar med min. Så här går den: Min familj är död. Jag bor ensam och har gjort det sen jag fyllde arton. Men jag kan berätta om hur dem var. Min mamma vet jag inte, hon dog vid min födsel. Min pappa var en alkoholmissbrukare och dog på grund av det. Jag har inga syskon eller nära släktingar.
"Klar." Säger jag och lämnar fram lappen först. Läraren tittar på den och drar efter andan.
"Men kära nån! Hur klarar du dig? Jag menar, att leva ensam utan någon nära dig?"
Jag morrar åt henne, varnande. "Jag pratar inte strunt. Inte om min familj. Om du ursäktar är jag klar, och ni har inga fler uppgifter," Säger jag för jag ser ett rent skrivbord utan lådor. "så jag slutar." Med det går jag ut ur klassrummet och bara börjar att gå runt, utan ett direkt mål.
"Anemos, vänta!" Ropar någon bakom mig. Jag vet absolut inte vem det är förrän den har tacklat mig till golvet och ligger på mig. Jag tittar upp på ansiktet och där är en leende Josh.
"Josh! Hoppa av." Stönar jag. Han skrattar och ignorerar det jag sa. Istället trycker han sig hårdare mot mig.
"Vet du vem du liknar?"
Jag vågar inte andas.
