Aldrig ger jag Mig.

Kapitel 1

De sa, du kommer aldrig klara dig. De sa, du borde fundera på att förtidspensioneras.
Jag var tjugofyra.
Borde inte livet vara mer?
De sa, du är Bipolär. Du har möjlighet att leva ett normalt liv om du medicinerar resten av ditt liv, lev efter regler och rädsla för mani eller död. Respektera min funktionsnedsättning.
Jag var tjugofyra.
Inne på tvångsvård. Avdelning 52b.
I tre år följde jag läkare och psykologer som en slav, svalde allt de sa och allt de gav.
Tills jag insåg att ingenting blir bättre av att göra saker på deras sätt, så jag började söka efter mer. Inom mig. Svar och styrka till förändring som ingen inom vården berättat om. De sa att viljan alltid behöver komma från mig, men ingen kunde berätta Hur den viljan väcks.
Igenom ångest, dödslängtan, sorg och hat - är det overkligt svårt att hitta sig själv igen. Hitta sin vilja. En tillit till att det kan bli bra. En acceptans till vad som varit och tålamod för vad som kommer. Vänta.
Längta.
Våga tro.
De sa, du har chans på ett drägligt liv om du gör som vi säger.
Idag svarar jag, Aldrig. Jag har chans på ett fantastiskt liv om jag följer mitt hjärta. Om jag söker efter svar och slutar lyssna på alla andras frågor om hur jag ska klara det. Då kommer jag finna mig själv igen. Min själ ber om det. Mitt hjärta kräver det. Min hjärna ska hålla tyst så länge den inte har något vettigt att komma med.
I min ryggrad står en karta skriven, den reser igenom vener och pannben till oanade platser, om jag följer den så kommer jag hitta hem.
Det är fem år sedan jag började den resan. En resa från ruta minus tio, tog jag mig till ruta tusen plus. Från ensam, ledbruten, avbruten, bitter, deprimerad och spöklik Till levande, vibrerande, utbildad mamma och fru.
Ingenting blev eller är någonsin mindre utmanande, men jag vet mer. Vet bättre. Ser klarare. Lär mig leva utan att kriga, lär mig se kärlek och mirakel där andra ser motgång.
De sa att jag inte kan.
Jag säger, Jag klarar Allt.
Aldrig ger Jag mig.
Amen.