Den blonda blomman

Kapitel 5 - för att du ska gunga

Genom fönstret ser jag hur hon går ner för trappan och skuttar ut genom grinden. Hon lutar sig mot det vita staketet och kollar ner på sina röda skor.
Borde jag gå ut direkt? Det är exakt åtta minuter sedan hon skickade. Borde jag komma tidigt eller sent? Borde jag komma exakt efter tio minuter? Hon är ju redan ute, men om jag går ut innan kommer det verka som att jag väntade. Om jag är sen kanske hon tror att jag inte bryr mig, och det vill jag ju inte.
Det slutar med att jag går ut. En minut tidigare än tänkt. När hon ser mig ler hon och börjar gå iväg från mig. Jag följer efter utan att säga ett ord.
Det är en mysig känsla. Våra skor släpar mot gruset som ger ifrån sig ett behagligt ljud. Låten som spelas ur den söndersprängda högtalaren däremot är inte lika trevlig. Låten i sig är bra. Högtalaren? Inte direkt. Hon mimar texten till låten. Jag kommer på mig själv med att gå i takt till musiken flera gånger under den korta biten på stigen.
"Vad är det som gör den här låten speciell?"
Hon rycker på axlarna.
"Jag vet inte. Jag dras till texten och tröttnar inte på att höra den om och om igen."
Hon ler och viker av på ängen som ligger bredvid stigen. Hon skuttar lätt fram över det höga gräset. Hon är endast iklädd en stor lila t-shirt och hennes ben kommer definitivt behöva kollas efter fästingar när hon kommer hem. När hon har kommit en bit ut på ängen kollar hon bak på mig. Mina försök till att komma fram lika lätt fungerade inte som förväntat. Hon skrattar och väntar in mig.
Marken är snustorr och även om det regnade igår så finns det inga spår kvar av vatten. Det är säkert upp mot 30 grader nu. Celsius då, inte Fahrenheit, det skulle vara lite kallt. Man känner solen bränna i nacken och det är som att man känna hur farlig värmen är.
"Vart ska vi?", frågar jag och får ett lurigt leende tillbaka.
"Du kommer få se, vi är strax framme."
Hon fortsätter gå på ängen tills vi kommer fram till ett träd. Trädet påminner om det trädet vi satt vid förra veckan. Kanske för att det är en ek, idiot. Men, det här trädet är högre, och en gunga hänger från den lägsta grenen. Hon sätter sig på träplankan och börjar ta fart på sig själv. Hon gungar högt upp och nuddar nästan löven. Jag lutar mig mot trädets stam.
"Vad är det här för ställe?", frågar jag.
Dahlia sparkar med benen i luften.
"Jag vet inte, jag såg det bara och tänkte att gunga skulle vara kul såhär på eftermiddagen."
Hon skrattar och saktar in farten.
"Vem har ens satt upp en gunga här? Det är inga hus i närheten och det är ganska bra gömt bland alla träden."
Hon stannar gungan helt och kollar upp på mig.
"Det är ett enda träd på en äng, och rakt fram är det en stig. Man kan lätt se trädet stå här", säger hon och går av gungan. "Kom."
Hon går fram till mig och sträcker fram handen.
"Varför?", frågar jag och kollar på hennes hand.
"För att du ska gunga."
När jag inte tar tag i hennes hand drar hon upp mig själv.
"Varför? Du såg ju ut att ha så kul där på", säger jag när hon drar mig till gungan.
"Precis. Det är precis därför du ska testa."
Hon trycker ner mig på gungan och går runt så att hon hamnar bakom mig.
"Jag har gungat förr.."
Hon lägger händerna på mina axlar.
"Jag vet, Caleb. Men du har aldrig gungat på den här gungan, och aldrig med mig.", säger hon och börjar ta fart på mig.
När farten börjar bli högre ställer jag ner fötterna och vänder huvudet mot henne. Hon kollar frågande på mig och går runt så att hon hamnar framför mig. Jag kollar rakt in i dem blå ögonen som glänser. Hon ler och rufsar till mitt hår. Jag drar ner henne i mitt knä och börjar ta fart med benen. Hon skrattar och försöker ta sig ur mitt grepp men när vi kommer högre upp slutar hon. Hon håller hårt i repen och snurrar sina ben runt mina. Jag skrattar åt henne. Hon vänder huvudet mot mig och en sur min pryder hennes ansikte.
"Varför kunde du bara inte.. jag vet inte.. åka själv?", frågar hon ironiskt och vänder tillbaka huvudet.
"Ju fler desto bättre, brukar man ju säga."
Hon försöker vara tyst men jag kan höra att litet fniss. Jag kramar om henne.
"Omg, Caleb, du håller inte i dog. Håll i dig", säger hon och kramar om henne hårdare. "Caleb, på riktigt. Håll i dig. Tänk om du tappar taget och ramlar bakåt."
"Du menar såhär", säger jag och lutar mig bakåt så att gungan vinglar till.
"Caleb, sluta. Du kan ramla med huvudet först."
Jag skrattar åt henne. Hon tar tag i mina händer och håller fast dem vid repen. Det går som en stöt från mina händer till resten av min kropp. Hon håller ett hårt grepp om mina händer och släpper inte förrän vi har stannat helt och hon har gått av gungan. Hon vänder sig om och slår till mig på axeln.
"Vad var det där bra för?", skrattar jag fram.
Hon höjer ögonbrynen mot mig och slår till mig ännu en gång.
"Du är sjuk. Du kunde ju fan skadat dig. Gör aldrig så igen."
Hon backar bak och sätter sig ner med ryggen mot trädet.
"Jag gungade! Hur farligt kan det vara?"
Jag skrattar och även om hon vill vara arg på mig just nu, kan hon inte låta bli att le.
"Du måste hålla i dig när du gungar!", skrattar hon fram.
"Jag höll i mig!", skrattar jag till henne.
Jag hoppar av gungan och sätter mig ner bredvid henne.
"I mig, ja! Tänk om jag hade tappat taget. Då hade vi båda ramlat av och vem skulle hjälpa oss då?"
Jag ler mot henne. Hon sitter och ritar med en pinne i marken.
"Varför ska du alltid tro att det värsta ska hända?"
Hon ler för sig själv och lägger en hårslinga bakom örat.
"Jag vet inte", säger hon och reser sig upp. "Jag vill bara inte att något ska hända med någon jag bryr mig om."
Hon trycker pinnen mot barken och biter sig i läppen. Jag har märkt att hon gör det när hon ska koncentrera sig.
"Vad ska du göra på fredag?", frågar hon och biter sig hårdare i läppen.
"På midsommar?"
Hon nickar.
"Jag ska nog inte göra något speciellt, mer än se mamma dansa runt i köket med en blomsterkrans på huvudet då. Varför undrar du?", frågar jag.
Hon rycker på axlarna.
"Tänkte bara att du kanske ville göra något hos mig då. Jag ska vara ensam hela eftermiddagen och tänkte att det kanske skulle vara kul."
En annan sak jag har lagt märke till med Dahlia är att hon säger kanske hela tiden när hon är nervös.
"Visst."
Hon lägger blicken på mig en sekund innan hon vänder sig tillbaka till barken.
"Bra, då bestämmer vi det.", säger hon och sätter sig ner vid mig igen.

Okej, jag vet att jag suger på att uppdatera på Wattpad. Jag skulle till och med kunna kalla mig själv den nya Liza Koshy, men jag hoppas att set inte gör någonting att det här kapitlet kom ut lite sent. Hoppas ni gillade kapitlet och att ni som störde er på av jag avslutade precis när de skulle träffas blev nöjda.

Kommentera gärna vad ni tror kommer hända. Gillar ni Dahlia? Gillar ni Caleb? Kommentera så att jag får veta vad ni tror och tycker. Tack för att ni läser. Vi syns (förhoppningsvis) på torsdag.

//secretblondewriter