14 DAGAR

1 Februari

Timmarna hade gått lika långsamt som varje dag, men idag kändes dem extra långa. Jag visste även att jag hade fotbollsträning efter skolan, vilket jag absolut inte kände för, men jag hade inte så mycket val.
-Hallå när slutar vi? viskade killen som satt framför mig. Han hette Magnus och var lång, brunhårig och halvt mager. Tidigare i livet hade jag haft skarpa känslor för den brunhårige killen, men som jag visste så hade dem dött ut för något år sen om jag inte kände fel.
-Fem minuter, svarade jag, lite för starkt. Jag fick våran lärare Lena att vända blicken mot klockan. Varför kändes det som att det hände varje lektion? Lena drog in en suck och slängde besvikna blickar över de trötta eleverna.
-Ni kan börja plocka i ordning, så ses vi imorgon. Och glöm nu inte matteprovet! Sista dagen...att plugga!
Hälften av klassen hade redan försvunnit ut ur klassrummet då en till besvikelse från Lenas ansikte skänktes till oss. Jag bar upp stolen och slängde över den på bänken med ett ännu för högt ljud, men smet bara ut ur mattesalen i en rörelse. Utanför stod Charlotte och väntade som vanligt.
-Jag vill dö, muttrade hon och fingrade med sin nyckelknippa. 
-Håller med, men vi hinner inte dö nu, jag har träning! svarade jag medan vi steppade ner för stentrapporna ner till skåpen.
-Hur orkar du ens träna? stönade Charlotte och ställde sig bredvid mig då jag drog på mig min svarta dunjacka som såg ut som en sådan man hade när man åker skidor.
-Jag orkar oftast inte, flinade jag och satte på mig ryggsäcken, smällde igen skåpet och låste.
-Kan vi inte göööra någonting istället? fortsatte Charlotte. Jag skrattade åt hennes tonfall.
-Alltså om jag inte ska träna, så måste jag plugga, men nu är det så att jag ska träna och sen plugga! sade jag med en ironisk glad ton och möttes av kylan när vi kom ut ur skolan.
-Böbböbböbbö, härmades Charlotte med en djurlik ton som fick mig att skratta igen. Vi hörde steg bakom oss då vi båda hastigt vände oss om som att det vore ett gäng monster som förföljde oss. Men det var mer ett gäng långa killar från vår klass, och jag visste inte om jag skulle kalla dem monster.
-Hallojsan, sade Magnus sarkastiskt och tittade på mig.
-Hallå hallå, svarade jag med överdriven göteborgska och kände hur Charlotte iakttog oss.
-Hur mår du mattehjärna? fortsatte Magnus med samma ton som vanligt.
-Jag mår som vanligt tack tack, och jag har bråttom. Hejdå, kvittrade jag kort och kallt medan jag tog tag i Charlottes arm och ökade farten. Det var nästan som att jag kunde känna en stolthet i henne när hon gick bredvid mig på något sätt.
-Åååh my god han gillar verkligen dig ju! sade Charlotte flörtigt när vi kommit en bit bort. Jag kände genast hur mina kinder hettade till och visste inte vad jag skulle svara.
-Äh tyst, gör han ejjj! svarade jag och lät oberörd.
-Det gör han.

                               ~~~

Jag sprang mitt snabbaste över gräsplanen som var minst lika kall som luften, men frös - det gjorde jag inte. Tillslut vändes bollens riktning till mig och jag gjorde mig redo för att fånga upp lite kontroll. Med vänstra foten så fångade jag upp fotbollen och lät den dribblas mellan mina fötter medan jag fortfarande sprang snabbt mot målet. Konstigt nog så var de andra spelarna en bit bakom mig med sprang så hetsigt de kunde. Men där la jag ett hårt och stabilt mål. Andra målet idag. De andra i mitt lag sprang fram till mig och jag var tvungen att göra high-fives med några även fast än jag hatade sånt.
-Snyggt! hörde jag vår tränare Lukas ropa med sin hårda röst medan han klappade med händerna. Ingen kallade honom Lukas längre, utan Spetsen. Ja, Spetsen. Han heter Spetsson i efternamn, och det blev bara en vana sedan. Plötsligt blåste han onödigt hårt i visselpipan.
-Det är slut för idag! Kom! Nu får ni skynda er härifrån, ni får byta om hemma! Dem ska ha en till träning strax här ikväll! Kom igen! vrålade Spetsen och visslade i sin blåa visselpipa igen. Jag flåsade stora moln med ånga medan jag gick tvärs över planen till omklädningsrummet med vattenflaskan i handen. Jag hade inte så mycket vänner i vårt lag, alla var redan grupperade och ingen var särskilt bra på att spela heller. Jag hade en vän här - Anja, men hon var sjuk. Med trötta rörelser så slängde jag över min fotbollsaxelväska över armen, bytte skor, satte på mig jacka och försvann ur rummet först av alla.
Gatorna var tomma som vanligt, och dimman som lade sig längst marken och två meter upp hade funnit sig tillbaka som den oftast gjorde. Jag som just var varm blev genast oerhört frusen igen och kände hur jag började huttra när jag gick där på den tomma trottoaren. Plötsligt ringde det på telefonen. Jag drog upp den ur fickan och såg ett nummer jag aldrig sett förut. Men inte orkade jag svara på någon babblande främling inte, jag bar inte på socialt humör. Jag lät ringsignalerna ta slut och låste mobilen när det kom en notis upp på skärmen.
"Röstmeddelande från: okänd". Jag suckade medan jag med frusna fingrar öppnade telefonen igen och tryckte fram meddelandet. Med skakande händer lade jag mobilen mot örat för att höra vad som sades.
"Hallå Mathilda, din nacke har jag snart brutit för dig" sade rösten. En man, ingen aning vilken ålder. Jag spelade upp den igen för att se om jag hörde rätt, och det gjorde jag. Det var konstigt. Eller, så var det ett skämt - förmodligen.